Fantastic Four (2015)

Vissa personer håller det för en självklar sanning att de inte bara kan köra på fyllan utan dessutom på det hela taget faktiskt blir bättre bilförare med lite sprit i kroppen. Lösa och lediga, lite mer naturligt djärva sådär.

Grabbarna som arbetat dygnet runt under en längre period för att konstruera en maskin som ska möjliggöra förflyttning mellan olika dimensioner har möjligen samma inställning till denna typ av fordonsframförande.

Hur det nu än är bestämmer sig Victor, Reed och Johnny efter vissa mängder fesljummen fickpluntesprit att inga andra än de själva är bättre lämpade att vara de första människor som gör samma tripp som tidigare under dagen genomförts av en chimpans (givetvis namnlös i sann art-ism-anda, won’t somebody please think of the animals!). I sista sekunden ringer Reed sin BFF Ben som också varit behjälplig under projektets gång. Att inkludera Sue, som faktiskt jobbat lika ihärdig som de själva på manicken tycks inte vara aktuellt. Kanske vill de inte smitta den andra dimensionen med tjejbasilusker?

Men som så många gånger förr ska det visa sig att alkohol kanske ändå inte är den bästa av influenser när man ska fatta beslut. I slutänden blir det explosioner och ett överflöd av dimensionsenergi. Victor blir kvar ”på andra sidan”, Reed sticker svansen mellan benen och flyr medan Ben, Johnny och Sue hamnar i klorna på någon form av ljusskygg myndighet när det visar sig ett den där dimensionsenergin påverkat dem på oanade sätt.

Varken första eller andra filmen om den fantastiska fyran som kom på 00-talet var särskilt bra. Någon dynamik mellan skådisarna eller deras respektive rollfigurer stod inte att finna, humorn var i bästa fall krystad och effekterna har verkligen inte hållit måttet.

Just det senare får väl framtiden avgöra i fallet Fantastic Four anno 2015, självklart ser det bättre ut än 2005 års effekter gör idag. Men i övrigt måste jag säga att jag fann denna upplaga bra mycket mer underhållande, möjligen under påverkan av vad som hittills tycks ha varit unisont nedgörande recensioner (låga förväntningar är inte det sämsta…).

Storyn krånglar inte till det i onödan, eventuellt kan man invända att den i slutänden kanske till och med blir lite för simpel. Skådisarna är i vanlig ordning inte lika unga som de ska föreställa, men jag tyckte att det funkade klart bättre med de yngre fyrorna. Sedan kan det förstås hänga ihop med att de alla tycks vara bättre skådisar än åtminstone Ioan Gruffudd och Jessica Alba, vilka verkligen inte övertygade som kärlekspar när det begav sig.

Den ende som kom undan med hedern någorlunda i behåll var Chris Evans som The Human Torch men han hade å andra sidan själva rollfiguren mot sig. 00-talets Torch var inget mindre än en olidlig comic relief. På plats 2015 har vi istället Miles Teller, Kate Mara, Michael B. Jordan, Jamie Bell och Toby Kebbell. Ungdomens övermod kan förklara den rena idiotin i att ta sig en liten tur i dimensionsmaskinen. De görs också betydligt mer utsatta, rädda och hjälplösa i klorna på en icke namngiven ondsint säkerhetsmyndighet (vilken dock opererar från det superhemliga Area 57).

Nu ska en oskyldig läsare dock inte lockas att tro att Fantastic Four är en fantastisk film. Den är en ok underhållning för stunden som tyvärr fumlar en del med bollen på slutet. Betoningen på äkt-amerikanska family values och behovet av att tvinga rollfigurerna att uttryckligen läxa upp Victor när han försöker leka Gud blir minst sagt tungfotade. Under en kort stund snubblar filmen till och med in i the silly zone när unge Reed ska ta lika unge Victor i örat genom ett par bestämda händer på höfterna och det tungt vägande argumentet ”Enough!”. Hans kraftuppvisning påminner mest av allt om en hysteriskt bjäbbande chihuahua.