Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Nämen, ser man på… Gick det kanske inte att med lite våld, vilja och rejäla mängder CGI att pressa in en skurkfilm i det pågående vampyrtemat?
Vissa personer håller det för en självklar sanning att de inte bara kan köra på fyllan utan dessutom på det hela taget faktiskt blir bättre bilförare med lite sprit i kroppen. Lösa och lediga, lite mer naturligt djärva sådär.
Grabbarna som arbetat dygnet runt under en längre period för att konstruera en maskin som ska möjliggöra förflyttning mellan olika dimensioner har möjligen samma inställning till denna typ av fordonsframförande.
En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.
Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?
Nåväl, till saken och filmen för dagen.
Rörliga bilder och tryckta ord 