…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.
Jag tuffade istället på i komedispåret och passade samtidigt på att beta av en film på klassiker-listan. Buster Keatons The General från 1926 har inte bara sin givna plats i listan 1001 Movies You Must See Before You Die utan har också valts ut av Library of Congress för bevarande i USA:s nationella filmarkiv såsom varande en film av stort kulturellt, historiskt och estetiskt värde. Den store Roger Ebert har dubbat den till en ”Great Movie”, men det är en ära som den bland annat delar med 25th Hour, Exotica, Magnolia och Barry Lyndon så där är kanske omdömet lite mer tveksamt.
”There were two loves in his life”. Men Johnnie Grays käresta Annabelle får vackert nöja sig med att dela Johnnies uppmärksamhet med hans älskade ånglokomotiv – The General. Så när illistiga nordstatsspioner rövar bort Annabelle är det kanske tur att de gör det i The General, för annars hade hon antagligen kunnat se sig i månen efter de ansträngningar som Johnnie nu sätter in att ta tillbaka loket (och Annabelle).
Det amerikanska inbördeskriget rasar som bäst men Johnnie har tack vare sitt viktiga yrke blivit nekad tillträde till sydstatsarmén. Nu rullar han dock med sitt förföljande lok rakt in i fiendeterritorium för att återbörda The General. Samtidigt får han chans att ta del av en lurig överraskningsattack som planeras av nord. Ska han kunna rädda inte bara flickan, utan också loket och dessutom vinna slaget åt sydstaternas trupper?
The General producerades under stumfilmens sista, flämtade dagar. The Jazz Singer kom 1927 och 1929 tycks slaget ha varit över och vunnet av ”the talkies”. Men i det här fallet kan man i alla fall inte säga att stumfilmen gav sig i enlighet med T.S. Eliots berömda strof ”not with a bang but a whimper”. För det pangas hej vilt från både nord och syd och filmen innehåller dessutom vad som länge måste ha varit ett av de mest elaborerade stuntsen som någonsin producerats – ett ånglok som kraschlandar rakt ned i en flod likt en oljeskadad albatross.
Det finns mycket annat att imponeras av i The General, inte minst effektmässigt. Det är helt uppenbart att det är mycket lite (om en någon) trickfilmning som gjorts, när vi ser landskapet svischa förbi Keaton medan han klänger som en silkesapa på sina lok är det verkligen landskapet som svischar förbi och inte någon handdriven målning. För att fixa det precisa avfyrandet med den medföljande kanonen var Keaton tvungen att portionera ut krut medelst pincett.
Om ni, kära läsare, tycker att jag låter smått desperat i mitt framhållande av The Generals positiva element är det helt korrekt. Filmen må nämligen vara en filmhistorisk klenod, ett imponerande hantverk och icke minst en BOATS, men särskilt rolig är den banne mig inte. Roger Ebert hävdar att Keatons stenansikte och förmåga att behålla lugnet mitt i kaos gjorde honom till en ”modern visitor to the world of the silent clowns”.
Fair enough, men om ”silent clowns” exempelvis betyder Chaplin vinner Charlie för min del lätt över Buster. Den senares fysiska humor saknar helt den dansanta elegans som präglar den förres och Johnnies karaktär blir inte alls lika tydlig genom det rätt avskalade kroppsspråket (utom möjligen det faktum att han tycks vara en rätt allvarlig herre). Det känns dessutom som om Keaton var ute efter en actionpackad spänningsrulle, snarare än en renodlad komedi. Som en sådan funkar den egentligen bra mycket bättre, med protagonistens alla ansträngningar som krävs för att hålla ett ånglok gående.
The General är givetvis ögongodis för alla älskare av vackra ånglok, men se den inte för att skratta. Då är den bättre lämpad som en påminnelse om tider då man kunde hejda till synes obevekliga förföljare med lite bråte på den smalspåriga rälsen och bryta alla former av långdistanskommunikation genom att klippa av telegraftrådarna.
Vilka stickspår har de andra filmspanarna hamnat på, måntro? Har de kanske till och med spårat ur? Det finns bara ett sätt att få veta…
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Moving Landscapes
Except Fear
Filmitch
Fredrik on film
Movies-Noir
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag har inte sett så mycket av Keaton. Ett till filmhistoriskt hål att fylla alltså, för att göra mig en egen uppfattning…
Håller nog med i stort gällande beskrivningen. När filmen kom kändes den nog storslagen och nyskapande på alla sätt och vis. Men så här i backspegeln känns den tråkigare och långsammare än många andra av Keatons filmer. Den innehåller förvisso en del stunts och fysisk action som är småcool. Men tempot, värmen och den smarta situationshumorn som brukar finnas saknas nästan helt. Keaton passar inte heller som hjälte. Man har nog mycket mer behållning av ex vis ”Sherlock Jr” och ”The Cameraman” som delvis skojar med klassikern ”Mannen med filmkameran”. Vill man se nåt kort kan man ju spana in kortfilmen ”The Electric House” (1922) http://www.youtube.com/watch?v=envyddbYNVE Bl.a. den såg jag i Italien på en filmklubb på stooor duk när jag var liten och var mycket fascinerad av alla tekniska finesser. 🙂
När jag läste din text fick jag en känsla av att betyget skulle landa på en fyra eller nåt, tänk så fel jag hade 🙂 Kul och lite otippat val av film för temat.
Ser på bilden till höger också. Det kommer alltså bli en del Cityakuten för dig framöver. Betyder det att du kommer föreslå sjukvård som nästa filmspanartema? 😉
Så länge du står upp för Charlie får du en stor stjärna i kanten från mig i alla fall! Well done.
Jag passar nog på The General i vilket fall.
What? 25th Hour, Magnolia och Barry Lyndon är det i alla fall inget fel på. Jag skulle nog kunna kalla dem alla för Great Movies. 😉
Mmm, jag tror nog inte jag har sett en enda Buster-film. På din beskrivning låter det som han helt enkelt saknar den värme och humor som Chaplin hade. Verkar mest handla om stuntsen… och det kan ju vara helt ok. 😉 Jag gillar ju exempelvis att se martial arts-rullar då och då. Tony Jaa är ju inte ett under av humor direkt. Vi får se, kanske kommer jag kolla in några Buster-rullar nån gång.
Minns att jag såg några Buster och Harold Lloyd filmer när jag var liten – de gick på tv annars är det tunnsått med filmer av Keaton. Kommer nog inte att se denna film men likt Fiffi trodde jag den skulle få ett högre betyg.
@Lena: Men du ska kanske gå på något av Davids förslag nedan istället för The General i så fall?
@David: Nä, jag kan hålla med om att Keaton inte känns som klippt och skuren för hjälterollen utifrån det här exemplet i alla fall. Han är liksom alldeles för utslätad, för vanlig. Men det känns absolut som om jag ska försöka se något av dina förslag innan jag avfärdar Keaton för gott – tack för tipsen!
@Fiffi: Roligt att kunna överraska ibland 🙂 Sjukvård eller varför inte George Clooney? Men än så länge sparar jag på godbitarna. Just nu har jag så lite tid så gräver jag ned mig i en serie finns det inte en snöbolls chans i helvetet att jag hinner se någon film alls.
@Henke: Det är klart att man står upp för Charlie! Och tack för stjärnan 🙂
@Jojjenito: Hm, vi får väl som vanligt ta tillvara de fåtaliga tillfällen när vi råkar vara eniga 😉 Ja, avfärda inte Buster totalt bara utifrån den här texten, det vore kanske synd. Och vem vet, du kanske skulle älska The General lika mycket som Barry Lyndon?
@Filmitch: Ja, jag kanske skulle ha satsat på Harold istället?
Det är lite knepigt med sådana där ”måste”-klassiker tycker jag. Ibland tycker jag det verkar gå lite på rutin. Eller kanske snarare grupptryck. Är en film med på tillräckligt många listor känner sig alla tvungna att inkludera den för att inte verka okunnig. Skönt då att det finns ärliga filmbloggare att tillgå som inte faller för trycket!
@Jessica: Haha, filmbloggarintegriteten framför allt!