För månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.
***
Airport (1970)
Om jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.
I Airport är den huvudsakliga protagonisten Mel Bakersfield, ansvarig för Chicagos fiktiva Lincolnflygplats. Mel har till och med i vanliga fall ett ganska tufft jobb, där han måste jonglera önskemål och krav från flygbolag, uppstudsiga piloter (sin egen svåger till på köpet!) och närliggande bostadsområden som klagar över de högljudda inflygningarna. Till det kommer de privata kraven från hustrun Cindy som vill ha med sin make på diverse välgörenhetsmiddagar och som tycker att han borde börja jobba för hennes pappa istället. Hon har ingen som helst förståelse för Mels önskan att vara en oberoende self-made man.
Den här kvällen är Mels situation emellertid extra överjävlig. Cindy vägrar att acceptera att han måste vara kvar på flygplatsen (igen!) istället för att följa med henne på en trist middag eftersom Chicago drabbats av den värsta snöstormen på flera år. Som lök på nederbördslaxen har ett flygplan kört fast i modden och blockerar därmed den landningsbana som innebär att man slipper inflygningar över det snarstuckna bostadsområdet. Och den landningsbanan kommer att behövas innan natten är till ända…
Minnet kan spela en många spratt. Jag tror att jag minns min första visning av Airport på den där fritidsgården i Knivsta, men samtidigt borde jag rimligtvis ha sett filmen minst ett par gånger sedan dess.
Men om vi nu tänker oss att jag inte skulle ha gjort det (min blogg, min text, mina regler) är jag fascinerad över hur pass väl vissa scener och inte minst filmens stämning hängt sig kvar i minnet. Stämningen för dess 60-70-talsaktiga loungekänsla, både på flera ställen på flygplatsen och i flyplanet The Golden Argosy. En stämning som understryks av alla inklipp på kontrolltornsarbetare och flyplatssäkerhetsmän. Plus att det hela var grymt spännande förstås.
Scenerna är främst de som hänger ihop med Van Heflins ödesdigra karaktär, både i den påvra lilla lägenheten där han förbereder sitt dåd och inte minst bilden av det resulterade hålet. Av någon anledning har jag också ett tydligt minne av Lou Wagners besserwissige Schuyler Schultz.
Däremot hade jag helt tappat betydelsen av Helen Hayes rara fripassagerare Ada Quansett (som hon faktiskt fick en Oscar för). Och jag är rätt säker på att jag vid min första titt inte riktigt lika ofta tänkte ”Undrar hur packad Dean Martin är i den här scenen?”
Jag tycker faktiskt inte att jag har på mig alltför rosentintade nostalgiglasögon vid denna omtitt: Airport är en riktigt bra film! Tajtare än The Towering Inferno, både vad gäller handling och karaktärer, känns den aldrig utdragen eller förvirrande och det är ganska bra jobbat med tanke på hur många personer som finns intryckta på flygplatsen och i The Golden Argosy. Särskilt smart är förstås att vänta så länge som möjligt till filmens första klimax och därefter anträda en ganska rask marsch mot avslutet.
Ska man ha några invändningar är det väl de som ofta blir fallet i den här typen av filmer från den här tidsperioden. Comic relief-elementen är lite för uppenbara men just här barmhärtigt fåtaliga. Fördjupningen av relationer får stryka på foten för spänning (textningen ”Suspenseful Instrumental Music” syns ofta) och genus-o-metern känner sig ganska nöjd över att leva på 2000-talet.
Särskilt när vi får åse vad som utspelar sig mellan Dean Martins pilot Vern och hans lilla flygvärdinneprassel Gwen i form av Jaqueline Bisset. Han föreslår en svensk abort varvid hon dels blir smickrad över att han är omtänksam nog att inte bara säga ”Hasta la vista”, dels påpekar att hon inte är tillräckligt modern och sofistikerad för att överväga ett sådant alternativ.
På det hela taget ett mycket lyckat återbesök, måste jag säga. Däremot vet jag inte om jag är så överväldigad att jag ska våga mig på resten av katastrofboxen: Airport 1975, Airport ’77 och The Concorde… Airport ’79.
Även det övriga filmspanargänget har givetvis gått i barndom. Vilka minnen kan de ha grävt fram?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset
Mode + Film
Except Fear
Addepladdes filmblogg
The Velvet Café
Flmr
Filmitch
Moving landscapes
Glöm inte heller att titta igenom Addepladdes föredömliga genomgång av alla fyra Airport-filmerna. Han vågade…
Rörliga bilder och tryckta ord 
Kul film du tar upp, och alltid härligt med en personlig vinkel på tema-inläggen. Men det var en rad jag hajjade till till:
”borde jag rimligtvis ha sett filmen minst ett par gånger sedan dess.”
Hehe, borde du? Jag har faktiskt aldrig. Är det så självklart att ha sett den?
Knivsta? Där växte ju jag upp! Vad gjorde du där, samma sak eller var du bara på besök? 😉
Den där katastrofboxen låter ju annars som mumma!
Såhär i efterhand kan man ju fatta att Airport skulle tilltala de flesta, du belyser ju flera argument i din text. Spänning, drama, ovisshet, lite svek och ett par vardagliga problem. Och så fyll allt med en hoper stjärnor!
Du menar alltså att den rackaren utmanar min katastrof-favvo ”Skyskrapan…”? Hmm..har inte sett denna på år och dag…kanske måste återupplevas….? 😉
Mycket trevlig återblick av en film jag håller kär. Du har också rätt i dina invändningar, den svenska aborten minns jag visserligen inte, men det är verkligen talande för tidseran.
Det är klart du ska ge dig på uppföljarna. De är bra. Eller ja, stundtals i alla fall.
För övrigt, Airport och Towering Inferno i all ära, men Earthquake är katastroffilmernas katastroffilm.
@Henke: Menar ”borde” i betydelsen att jag minns den så väl att det känns osannolikt att jag bara skulle ha sett den en gång och det innan jag ens var 15 år.
@Jojjenito: Jag vill minnas att vi kommenterat detta sammanträffande någon gång förut (cyber eller IRL vet jag inte)… Japp, uppväxt, eller i alla fall boende mellan förskola och femman. Men visst gick även vi på bio i Uppsala 🙂
@Steffo: Omtitt! Omtitt! Omtitt! (Pssst! ”Airport: Terminal Pack” finns för under 150 spänn på Play)
@Pladd: Jo, de landar (heh…) nog så småningom i spelaren de också… Du kan ha rätt i det. Earthquake var emellertid den första ”riktiga” katastrofrulle jag sett (efter Airport då), så jag känner att jag inte minns den tillräckligt bra för att bedöma mot Towering Inferno eller Airport heller för den delen.
Har inte sett men å andra sidan är jag dåligt bevandrad i 70-tals katastroffilmsgenren. Har nog bara sett Towering inferno på fritidsgården. Tidigaste film JAG kommer ihåg är nog Askungen – jag grät när de låste in Askungen och min mor suckade tungt.
Tänk, jag kommer faktiskt inte alls ihåg den här. Men jag har ett vagt minne av att mina föräldrar såg/uppskattade den. Eller förmodligen var det boken jag mindes. Den fanns definitivt i våra hyllor när jag växte upp.
Airport boxen är ett måste i bokhyllan!! Likväl som alla andra klassiska katastroffilmer! Detta är en genre som verkligen ligger mig varmt om hjärtat!!
Jag tror faktiskt inte jag har sett denna, men efter din text åker den upp på listan. Du är väldigt bra på att skriva by the way, hur var det nu..jobbar du med skrivande i någon form?
Oj, den sista refereringen måste tillkommit senare. Eller missade jag den först? Stort tack i vilket fall.
Att det tog mig knappt ett år att ta mig från original-Airport till att George Kennedy gör loopar med Concorde är ett sorts bevis på seriens (vikande) kvalitet, men jag kan åtminstone garantera att de inte är tråkiga och att det är mödan värt.
@Filmitch: Jag är inte heller någon stor katastroffilmsfan men har sett De Tre Stora i alla fall — Airport, The Towering Inferno och Earthquake. Tidigaste biofilm jag minns är inte den här utan Bernhard och Bianca, men den hade jag som sagt redan skrivit om. Tyckte din mamma att Askungen förtjänade att låsas in eller suckade hon åt sin känslige son? 😉
@Jessica: Ja, Hailey känns som sagt som en stor författare under 70-talet.
@Tommy: En åsiktsbroder till Pladd mao 🙂
@Rebecca: Tack, vad glad jag blir att du tycker det, proffs som du är 😀 Ja, det kan man väl säga. Primärt akademiska texter och rapporter och sådant men under en period frilansade jag också som filmrecensent.
@Pladd: Nej, den fanns med hela tiden. Det är klart att en sådan effort ska lyftas fram!
Vad kul att läsa att denna film håller även med nostalgiska glasögon och ett objektivt sinne. Flera av dom där ”gamla katastrofisarna” har ”nåt” som funkar jättebra (tycker jag då), och detta ”det” är någon som sällan syns och känns i nya katastroffilmer. Kanske är Dante´s peak den senaste då det gick att verkligen känna oldschoolcharm som en del av handlingen? Det finns ju säkerligen fler, jag kanske bara inte tjonkat igång hjärnan riktigt än 😉
@Fiffi: Mja, jag vet inte jag… Day after Tomorrow, Twister, Alive, Titanic är väl alla filmer som borde kunna räknas som katastrofdito och som håller en helt ok klass? Handlar det inte mer om samma fenomen som med skräckfilmer — det öses ut mer skräp nu för tiden och därför tycks guldkornen som så mycket mer sällsynta?
Jo, du har säkerligen rätt. Guldkorn är sällsynta inom alla genres 😉
@Fiffi: Och jag tror att vi ser fler samtida filmer medan vi väljer mer noggrant bland de äldre. Andelsmässigt är jag inte helt säker på att det görs mer skit nu än på 70-talet. Möjligen för att kanalerna i så fall är fler.