En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.

Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?

Nåväl, till saken och filmen för dagen.

Har man stoppat på sig en till synes oändligt kraftfull energikub (eller snarare en tessaract, en fyrdimensionell motsvarighet till kubens (och, icke att förglömma, filmens) ynka tre) räknar man säkert med att någon förr eller senare kommer för att knacka på dörren.

Men Nick Fury och SHIELD (Supreme Headquarters International Espionage Law-enforcement Division) hade uppenbarligen inte räknat med den här sortens intresse. Utan någon större ansträngning lyckas den intergalaktiske halvguden Loke inte bara snatta tessaracten, utan också besätta både fysikern Selvig och agent Clint Barton, vilka hjälper honom att komma undan.

En potentiell katastrof hotar alltså vid horisonten, man vet inte vart Loke har tagit tessaracten eller vad han tänkt göra med den. Dags att kalla in the best and the brightest! Nej, inte Men in Black. Nej, inte Fantastic Four. Nej, inte X-Men. Vilket superhjälteteam finns då kvar i botten av serietunnan? The Avengers, förstås!

Till mänsklighetens räddning kommer sålunda Iron Man, Captain America, Black Widow och Thor. Och så doktor Bruce Banner förstås, fast han ska bara bidra med hjärna den här gången är planen. Inte med ”the other guy”. Frågan är dock om de sinsemellan monumentala egona kan samsas tillräckligt länge för att kunna dra åt samma håll.

Trots att jag mot förmodan faktiskt lyckats trycka mig igenom de senaste filmerna som föregått The Avengers (superhjältefilmer är ändå oftast ganska underhållande) kan jag inte påstå att jag har någon direkt relation till vare sig de enskilda individerna eller teamet som sådant. Skulle möjligen vara Hulken då eftersom han, i Lou Ferrignos skepnad, ändå var en fast punkt i barndoms-TV:n.

Men för all del, när Joss Whedon drar på ordentligt med maffigt ljud som får biofåtöljerna att skaka och 3D-effekter som får synnerven att gå i spinn, är det rätt kul. Och ändå blir mina försök att rekapitulera The Avengers mindre än tio timmar efter det att eftertexterna började rulla på nyligen renoverade biograf Rigoletto en oväntat förvirrande och, ska villigt erkännas, lätt frustrerande uppgift.

För medan jag helt klart blev duktigt underhållen i dryga 140 minutrar av explosioner samt avancerade fajter mellan superhjältarna och någon slags intergalaktisk motsvarighet till väglöss i frågan om irritation och ihärdighet, ligger det betydligt närmare till hands att kräkas ur mig allt som jag inte uppskattade med filmen.

Exempelvis varför man prompt måste styra ut Loke i en hornbeprydd hjälm som mest av allt ser ut att vara resultatet av en lagerrensning hos en Wagneropera.

Eller att det inledningsvis lite putslustiga revirpinkandet mellan den pråligt påfågelssjälvsäkre Tony Stark och den präktige Steve Rogers med sina 40-talsvärderingar fortsätter att framhävas långt efter det att det slutade vara roligt.

Eller varför inte att det finns rätt gott om den där typen av övertydlig och föga oväntade actionfilmshumor som jag märker att jag börjat bli hjärtligt trött på. Klentrogene New York-polisen: ”On whose authority?!” när Captain America ger honom en order (en rimlig fråga när ordergivandet utförs av en kille i stjärnbanérspyamas som antagligen gör George W. Bush grön av avund). Innan sista ordet är uttalat måste emellertid superhjälten avvärja en attack från minst tre stora styggingar. Polisen vänder och gör som han är tillsagd. Haha.

Mer konfys är Hulkens roll i det hela – han går från att vara en fullkomligt oberäknelig loose cannon till att bli en mer eller mindre pålitlig medlem av teamet som till och med kan lyda så enkla orders som ”Smash!”.

Dessutom gör 3D-tekniken att textningen stundtals blir lite suddig – personer med otillräckliga kunskaper i engelska eller med den minsta försvårande synnedsättning göre sig icke besvär med andra ord. Översättningen var också förvånansvärt slarvig med tanke på att det här är så mycket påkostad storfilm som det bara kan bli – Bruce blir vid ett tillfäller ”Dr. Brenner” och ordet ”kölsvin” utnyttjas i ett uppenbart icke-skeppsrelaterat sammanhang.

Men rätt ska vara rätt. Jag blev positivt överraskad av Scarlett Johanssons möjligheter att få skina lite som Black Widow, vilket i och för sig säkert säger mer om mina genusförväntningar på filmen än det konkreta innehållet. Jeremy Renner som Haweye var bra som vanligt. De skelettorganiska ”valarna” som majestätiskt ondulerar sig fram över New York var otroligt snygga. Och medan en del av humorn föll platt för min del hade man lyckats bättre i andra fall, inte minst de få metahänvisningar som jag lyckades plocka upp var rätt finurliga. När jag såg The Avengers hade jag otvetydigt roligt. Det kanske får vara gott nog.

Och nu är du förstås nyfiken på att se om mitt sällskap var lika svårflörtade som jag var. Se till att inte missa:
Fiffis Filmtajm
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?