Lilla Lacey och brodern Willy är inte helsålda på mammas nya kille. De blir utskickade att leka när han kommer på besök och de får inte ens tjuvkika genom fönstret på de vuxna. Han binder titt som tätt fast Willy i sängen, för att lära gossen en läxa får man anta. Mamma står bredvid och tittar på, samtidigt som hon förmanar Lacey att gå och lägga sig igen.

Men Lacey ligger inte kvar i sängen särskilt länge. Istället går den företagsamma lillflickan ut i köket och hämtar familjens största kockkniv som hon befriar sin bror med. Men Willy är inte nöjd med att ha händer och fötter fria, han vill också använda dem och smyger iväg till mammas sovrum med kniven i högsta hugg. Lacey hänger på och trots att hon försöker vika undan med blicken i det kritiska ögonblicket är det inte till någon större nytta eftersom hon i den strategiskt placerade spegeln ser hur storebror resolut planterar kockkniven i älskarens rygg.

Ett par tiotal år senare bor både Lacey och Willy hos sin moster och morbror. Willy har inte sagt ett ord sedan den natten och knyter fortfarande olycksbådande relationer med skarpslipade verktyg medan Lacey har hittat en make i polisen Jake och tillsammans med honom skaffat sonen Kevin. Men trots ombonad tomtebolycka kan Lacey inte slappna av. Hon har en överhängande känsla av att något är på väg att hända, en känsla som bara förstärks av ett brev från modern som ber sina barn om ett besök innan hon drar sitt sista andetag.

I ett försök att fördriva demonerna åker Lacey och Jake tillbaka till huset där allt tilldrog sig den där natten för tjugo år sedan. Lyckligtvis är huset till salu varför dess invånare inte ställer några besvärliga frågor om varför två främlingar vill komma in och titta sig omkring. Lite fundersamma blir de dock när Lacey får totalt spel och med hjälp av en stol slår sönder den tjusiga spegeln som satt uppe i sovrummet. Det bär sig inte bättre än att Jake måste ta med sig den trasiga spegeln hem. Men en krossad spegel betyder inte bara sju års olycka, det ger den också möjlighet att släppa ifrån sig allt den sett…

The Boogeyman drar igång riktigt bra, om än inte särskilt nyskapande. Filmen är i och för sig ganska tidig i slaher-genren, men det går inte att komma ifrån att triangeldramat mamma-älskare-barn känns lite trött. Däremot innebär det faktum att Lacey och Willys mamma tycks ha någon slags nylonfetischismgrej på gång och därför drar en förföriskt avdragen strumpa över sin älskares huvud att han får otrevligt utsuddade ansiktsdrag. Vi får egentligen aldrig se honom rakt framifrån, varför han hela tiden förblir en förhållandevis okänd entitet.

The Boogeyman är en av de filmer som hamnade på den brittiska ”Video nasties”-listan men tyvärr såg jag en av allt att döma klippt version, varför det känns svårt att bedöma dess äckelfaktor i detta avseende. De effekter som man fick se var däremot knappast top notch och alldeles för utdragna. På det hela taget är det många scener som regissören Ulli Lommel inte lyckats hålla så tajta som skulle ha behövts för en effektiv skräckrulle.

Tempot blir alltså ojämnt och även manuset lämnar en del övrigt att önska. Tanken med spegeln som bärare av ondskan som den fått bevittna är inte helt fel och närvaron av den av Jake mödosamt hopsatta spegeln som reflekterar allt brutet och vridet funkar ibland riktigt bra. Problemet är att Lommel inte verkar ha kunnat bestämma sig för om han skulle göra en vanlig jäkla slasher, en hemsökningsrulle eller en exorcismfilm med resultatet att The Boogeyman går från att vara det första till att bli det sistnämnda, vilket ingendera genren tjänar på. Är det en förkroppsliga Boogeyman, en Närvaro som kan besätta folk och spetsiga ting eller djävulen i egen hög person vi har att göra med? Tyvärr verkar inte Lommel själv ha blivit riktigt klar över den saken.

Antagligen på grund av den här tveksamheten finns det också en massa planteringar som släpps huller om buller och filmen avslutas med en mängd lösa trådar i släptåg. Hur blev det exempelvis egentligen med insinuationerna om att Willy blivit betydligt mer traumatiserad av sin tidigare handlingskraft än man trott? Och vad hände med brevet från modern med dess önskan om ett återseende?

På skådespelarsidan sköter sig alla inblandade som de ska, till och med regissörens fru Suzanna Love i rollen som den vuxna Lacey. Willy spelas av hennes bror Nicholas Love vars namn jag förutsätter att alla rabiata Twin Peaks-fans omedelbart känner igen. Den hypnotiserande psykiatrikern är ingen mindre än veteranen John Carradine.

The Boogeyman har sina stunder, men når inte på långa vägar upp till den film varmed alla andra slashers från 70- och 80-talet per automatik jämförs med och ofta befinns felande: Halloween.

Annonser