Librivox.org är en webbplats som jag gärna pushar lite extra för. Där finns inte bara dammiga klassiker av Dickens och Flaubert, utan också likaledes klassisk (men inte det minsta dammig) science fiction (och fantasy). Jag slumpade fram tre långnoveller, alla föredömligt inlästa av Gregg Margarite (en person som kanske inte ens är en person utan enligt hemsidan lika gärna skulle kunna vara ”an existential, post-modern, propaganda construct created by the Military Industrial Complex in partnership with Madison Avenue”). Alla har en lyssningstid på ett par timmar, som en genomsnittlig film med andra ord.

Rastignac the Devil (1954) av Philip José Farmer
För de traditionellt skolade är Eugène de Rastignac en Balzackaraktär men hos Philip José Farmer blir Jean-Jaques Rastignac istället en fransos i galaktisk exil. Fransmännen har för länge sedan flytt jorden och installerat sig på en ny planet (Nya Gallien) i en allt mer osäker vapenvila med de ursprungliga invånarna: amfibier och ssassarors (här har evolutionen hoppat över däggdjurssteget).

Freden bibehålls med hjälp av en slags extra hud som genom telepati gör alla invånare medvetna om varandras känslor. Det, tillsammans med förbud mot köttätande, har enligt Rastignac gjort människan svag och alltför undfallande, inte minst mot amfibierna som tar sig allt större friheter. Nej, man måste lära sig att blir lite mer våldsam och bästa sättet att göra det är att börja med att göra sig av med sin dermala övervakare. Genom en slump upptäcker Rastignac och hans ssassarorkumpan Mapfarity att detta går alldeles utmärkt att göra med alkohol, en välbevarad hemlighet inom det från de ursprungliga fransmännen överlevande prästerskapet.

Rastignac the Devil skulle nog ha behövt vara lite längre — Farmer har blivit så förälskad i sin nya värld och det samhälle som formats där av de tre olika folkslagen att han lägger alldeles för mycket tid på att beskriva ett kastrerat samfund där det mesta görs med ledningens goda minne och alldeles för lite på att utveckla både sina karaktärer och de händelser som de är invecklade i. Men när det väl händer något är det både målande och roligt, framförallt det avslutande gigantiska fylleslaget.

Det är dessutom svårt att inte tolka berättelsens tema i skenet av det kalla kriget och här blir Farmer lite väl bombastisk i sina diskussioner kring våldets berättigande, nöden av att stå rakryggad mot det som hotar individualismen och behovet av att utveckla ett eget samvete.

The Knights of Arthur (1958) av Frederick Pohl
Med Frederick Pohl vid rodret är detta givetvis ingen högstämd riddarsaga om runda bord och magiska svärd. Istället får vi stifta bekantskap med Sam och Arthur som försiktigt rör sig i ett postapokalyptiskt och våldsamt New York. Ett New York där man behöver försåtminera sitt baggage på hotellet och beväpnade vakter patrullerar entrédörrarna till Macy’s. Länge hålls man i ovisshet exakt vad som har hänt, men med tanke på publiceringsårtalet är det inte så svårt att lista ut att även The Knights of Arthur handlar om Bomben.

Sam, Arthur och Vern (som de väntar på) var i flottan när det hände och nu försöker man bara överleva och lista ut vad man ska göra härnäst på den nästintill övergivna östkusten. Kruxet är att Arthur bara är en hjärna och ett öga i en sardinburk (han har i likhet med Ypsilon dock inga större problem med att höra allt som sägs i hans närhet) och alltså är beroende av Sam och Vern för sin överlevnad. Dessutom behöver han en skrivmaskin för att kunna kommunicera med sin omvärld.

Nja, Frederick Pohl kan bättre än så här. Själva stilen, en slags hårdkokt noir fast i sci-fi-version, fungerar ganska bra tills dess att själva historien drar iväg åt ett helt annat håll. Jag kan inte heller tycka att Arthur som karaktär är utnyttjad till fullo, knappt alls faktiskt. The Knights of Arthur ligger på ungefär samma nivå som Rastignac men känns inte alls lika ambitiös på hittepå-planet.

The Creature from Cleveland Depths (1962) av Fritz Leiber (också kallad The Lone Wolf)
Tja, med Smartphones och iPads så långt ögat når är det bara att konstatera att Fritz Leiber var långt före sin tid.

R&D-chefen Fay utvecklar till sin vän författaren Gusterson ”the tickler” (nej, det är inte vad ni tror), en liten manick som ska se till att påminna folk om det de inte vill glömma bort, typ möten eller TV-program som man gärna vill se. Gusterson är gammalmodig och tycker inte att det känns särskilt trevligt att ha en sak på axeln som ständigt är på och petar på honom men Fay har redan provat en själv och är extatisk över hur mycket enklare livet blir när man har sitt minne på axeln istället för i huvudet.

Nästa gång Fay kommer och hälsar på har hans apparat (ticklern, alltså) redan utvecklats till att inte så mycket påminna som övertala sina användare om vad som komma skall. Man säljer alltså ständigt in till sig själv hur fruktansvärt jäkla kul det ska bli att gå på det där gympapasset eller skriva den där rapporten och går därför omkring i ett ständigt entusiasmrus. Och om utvecklingen hade stannat där hade det varit illa nog…

Hurra! Tajt historia, trovärdig och förvånansvärt framsynt, klurigt slut och inte minst riktigt rolig. Den magsure och skeptiske Gusterson får alla de bästa poängerna, men Fays utveckling från manickanvändare till manickslav är både humoristisk, tragisk och dagsaktuell. Även här är det kalla kriget högst närvarande, men det blir aldrig lika tungfotat som hos Farmer. Även om en värld befolkad av robotiska människor knappast kan bli mer övertydlig i sin symbolik.

Annonser