Efter att Fiffi uttalat sitt odödliga hat (ok, starka ogillande, då) mot djurfilmer som involverar riktiga fyrbeningar kunde jag inte låta bli att försöka peta hål på den bubblan. Hon var vänlig nog att gå mig till mötes med hund-filmen My Dog Skip. Hur det gick? Jag litar på att du kan lista ut hur du tar reda på det…

***

Så här tyckte Fiffi om My Dog Skip (2000):

Det finns filmer som går att jämföra med små relationsbomber. För att ta ett exempel. Att grabba tag i sin bästa vän, hon som är alldeles nykär och lycklig och precis har presenterat sin pojkvän, bara för att säga att man själv tycker att pojkvännen är skitful och luktar illa, ja, det är liksom inte ett heeelt okej beteende. Vissa beteenden och åsikter kan sätta grova käppar i hjulet väninnor emellan.

Att på riktigt avsky en film som en vän tycker är väldigt bra kan vara vanskligt, i vissa fall näsan lika kränkande som att dissa en pojkvän. Hur mycket ”smaken är som baken” man än försöker intala sig så är det lite som att kissa någon på benet när man sågar dess filmiska favorit. Hade jag till exempel haft en vänskapsrelation med Movies-Noir i verkliga livet så hade den antagligen hamnat i ordentlig gungning efter vår Heat-batalj och nu riskerar jag att hamna på pottkanten igen fast denna gång med Sofia.

När jag fick frågan om vi skulle köra en två-om-en med hundtema så var min första svettiga tanke WHÅÅÅTT??? men den varade i ungefär en millisekund innan jag svarade ja. Jag tänkte att detta kanske kunde få mig att hitta en hundfilm som jag faktiskt gillade, vilket såhär med facit i hand visade sig vara en naiv tanke. Varenda litet hårstrå på kroppen krullar sig vid blotta åsynen av detta fyrbenta djur, denne Skip som tydligen är något alldeles extraordinärt för att vara vovve. För mig är en Jack Russell en Jack Russel en Jack Russell, en åsikt som brukar få hundmänniskor att gå i taket för ”det är ju samma sak som att säga att alla bebisar ser likadana ut, eller alla kineser”. Ja. Kanske det. Men det är så jag ser på djur, inte på bebisar eller kineser.

Ihopgojsat bland melankoliska stråkar, Kevin Bacons haltande, amerikanska flaggor som fladdrar sakta i vinden och det där barnet som ser läskigare ut än Omen-killen ska alltså Min hund Skip försöka förmedla nån form av amerikansk medelklassvärdering, nån variant av femtiotalshype med en lycklig hemmafru, en butter man och ett ensamt barn som inte blir ensam längre bara han får en hund. Nämen nej säger jag och fingrar på spolknappen när middagsmaten spelar pingpong i svalget, det här köper jag bara inte, det här är inte bra. Skip agerar frälsare och Omen-kille-vän men hur mycket jag än hatar vetskapen om att barn mobbas och känner sig otrygga så är hemskheten i min-bäste-vän-äter-Frolic-känslan värre.

Men skärp dig Fiffi! säger jag till mig själv och känner mig som Zlatan när jag pratar med mig själv i tredje person, Sofia gillar ju det här, hur ska du kunna se henne i ögonen på nästa Filmspanarträff om du lägger Skip på huggkubben och hämtar yxan. Jag vet inte. Jag får flashar till flismaskinen i Fargo, känner mig hård och kall och hjärtlös, jag vet att man ”ska” tycka om barn och djur för att vara en känslomässigt välfungerande människa men I’m sorry Sofia, jag är inte sån. Hundar biter inte på mig, inte i verkligheten och definitivt inte på film.

Och så här tyckte jag om My Dog Skip (2000):

Det tar inte många minuter av My Dog Skip innan jag börjar bli lite fundersam. Kunde jag verkligen ha haft så fel?! Jag mindes filmen som en rätt fin lite historia, det var därför jag hade föreslagit den som lämplig kandidat för att leda i bevis att alla djurfilmer inte är av ondo. Tvivlarens slakt och mitt skamsna erkännande av genrens undermålighet tycktes oundvikligt.

I rättvisans namn är förlagan med samma namn av Willie Morris ingen lätt bok att göra film av (och varken regissör eller manusförfattare tycks vara några veteraner). Ett antal ögonblick som snarare försöker skapa en bitterljuv stämning av en barndom på 40-talet och en sedan länge försvunnen, men ack så saknad, amerikansk söder, än att berätta en konkret historia. Manusförfattaren Gail Gilchriest har gjort så gott hon kunnat genom att plocka ut några av Morris ögonblicksbilder och sedan sätta in dem i ett rejält utbroderat sammanhang.

Willie Morris växer upp i Yazoo, Mississippi. Han passar inte riktigt in bland gängen av rackarungar som drar omkring i staden. Han gillar att läsa, han har inte mängder med syskon (han har faktiskt inte ett enda) och hemma kan pappa stå vid spisen medan mamma lagar avloppet.

Willie är helt enkelt en tacksam hackkyckling. Det hjälps inte att han är granne och kompis med stans hjälte, Dink Jenkins. Och när Dink tar värvning tycks allt hopp ute för Willie att någonsin hitta en plats som inte per definition är Utanför.

Så här långt är jag den förste att erkänna att Willies coming of age-historia förvisso kan innehålla ende del fina visuella ögonblick, men att filmen allt för väl lyckas med konststycket att vara både klumpig och smetig på en och samma gång.

Karaktärer tvingas uttala klyshiga livsläxor som redan utifrån handling och musik ristats in i tittarens hjärna medelst ispik. Man har valt att lägga in en liten men synnerligen tungfotad brasklapp om det gamla söderns apartheid-system som det inte fanns en skymt av i originalet. Men till och med den segregerade staden framstår som charmig och på det hela taget ändå tolerant och välfungerande.

Men så dyker Han upp och med ens har jag upphört att bry mig om några invändningar. I samma millisekund som Willie lyfter ut valpen Skip ur sin bur är jag fast – hook, line and sinker. Jag gapar och sväljer filmbetet utan protester.

Valpknark i dess mest outspädda form

Tecknaren Jan Berglin har (vad jag vet i alla fall) myntat uttrycket ”valpknark” och det är helt enkelt vad som kickar in här. Likt mjukrört jordnötssmör lägger det sig kring både hjärna och mage och gör att jag gladeligen skedar i mig både en och två portioner av nästan vilken sörja som helst.

Dummare är jag inte än att jag inser att det handlar om igenkänningspsykologi på den mest infantila nivå, men inte heller det gör någon som helst skillnad. När lille Skip valpsitter med låren rakt ut från kroppen och nästan trillar omkull sittandes eftersom han vänder sig om lite för snabbt fnissar jag åt den välbekanta rörelsen. Det är till och med så illa att valpsuget börjar komma smygande trots att jag ju är fullt medveten om att jag egentligen är väldigt nöjd med att ha en förhållandevis stillsam soffpensionär hemma.

För det är förstås det det handlar om. När jag ser My Dog Skip ser jag inte bara Skip, han flankeras hela tiden av Huxley. Lite extra strössel på igenkänningsbakelsen är naturligtvis också det faktum att trots att filmens Skip är en brun och vit Jack Russell, så är bokens Skip en svart och vit släthårig foxterrier. Och när den vitnosade Skip trött ligger på den bortreste husses säng är det inte utan att det till och med blir lite dimmigt i vardagsrummet.

Vår egen Skip, det vill säga Huxley

Precis som att vissa filmer blir mer engagerande bara för att man är förälder är det vissa filmer som blir mer engagerande bara för att man är hundägare. För mig är My Dog Skip Sweetie, Enzo och Mooses film, medan jag inser att jag inte kunde bry mig mindre om huruvida Willie blir ihop med den ouppnåeliga Rivers Applewhite eller inte. Om han får kompisar eller inte eller hur det går i den viktiga baseballmatchen.

Och det är nog där felet ligger i försöket att genom My Dog Skip övertyga en djurfilmsateist om att det finns bra djurfilmer. För medan filmen är ögongodis för terrierägare är den ingen bra film punkt slut. Synd bara att jag kom ihåg det för sent. Jag skyller allt på valpknarkets skadliga och traumatiserande effekter. Man blir aldrig densamma efter en rejäl dos.

Men frukta icke, Fiffi! Mitt sökande efter en djurfilm som ska befinnas värdig av till och med dig går vidare. Jag ska bara se till att ha lite färskare minnen av den. Och undvika allt som luktar valpknark.

My Dog Skip

Skip:

Annonser