Mannen med det märkliga dubbelnamnet, Humbert Humbert, kommer till den lilla New England-orten Ramsdale. Här har han tänkt sig att få en smula lugn och ro för att skriva en bok. Men istället för lugn och ro blir Humbert Humbert slagen till marken. Av ren artighet låter han den ensamstående Charlotte Haze visa upp sitt trista hyresrum medan han funderar på hur han på snabbast möjliga sätt ska tala om att han nog ska leta efter annat boende.
Fortsätt läsa ”Lolita (1955)”
alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century
Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.
Fortsätt läsa ”Riti, magie nere e segrete orge nel trecento… (1973)”
Återigen hoppar jag på bloggkollegornas decennietema som hunnit fram till 70-talet. Den här gången är det jag och Movies-Noir som skriver om en klassisk 70-talsrulle.
***
A memory from your lonesome past keeps us so far apart/Why can’t I free your doubtful mind and melt your cold cold heart
Bara att tröska vidare i (det litterära) vampyrspåret, som andra gången gillt vänder sig mot genusträsket. Ikväll skriver Fiffi om film no. 3 — Eclipse. Missa inte det!
***
Mycket kan förstås sägas om Meyers hantering av könsroller. Bella får vara den drivande när det handlar om sex mellan sig och Edward (han är dock gentlemannamässigt ståndaktig) men det är i mina ögon också nästan enda gången som hon avviker från en klassisk Quinnlighet. Direkt när Bella anländer till Forks sätter hon nämligen igång att agera lilla Askungen till sin “charmigt” hushållsinkompetente far. Fortfarande i Eclipse kan denna vuxne karl inte ens koka spagetti eller värma en burk pastasås i micron utan att hans dotter måste komma och reda upp röran.
Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.
Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.
Som fan av Scream och inte minst A Nightmare on Elm Street är det naturligt att man även söker sig bakåt i Wes Cravens numera voluminösa produktion. The Hills Have Eyes hade sina poänger och nu var det dags för regissörsdebuten The Last House on the Left. En viss spänd förväntan åtföljde tittandet eftersom filmen blivit så pass omtalad.
alt. titel: Jacobs värld
Advokat Oliver Bond är helt nyutexaminerad och har hittills ägnat den tid han haft egen praktik åt att få den åldriga Selma Frack frikänd från att behöva betala för motorcyklisten Buffalo Wings förlorande öga. Denna lågprofilerade juristkarriär får dock ett abrupt slut den dagen Emma Hunt skenar in på Olivers kontor och ber honom att bli sonen Jacobs ombud. Eller ber och ber, kräver är snarare ett bättre ord.
Emma är nämligen helt desperat. Under 18 år har hon lyckats lotsa Jacob någorlunda helskinnad genom livet, men nu verkar det vara slut med det. Han sitter häktad, misstänkt för mord. Och det är inte bara mordmisstanken som gör situationen (och Emma) förtvivlad. Jacob är diagnostiserad med Aspergers syndrom och riskerar att fara mycket illa av hur häktningen påverkar hans invanda och nödvändiga rutiner.
En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.
Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?
Nåväl, till saken och filmen för dagen.
Rörliga bilder och tryckta ord 