Dags för ännu en debuterande regissör och manusförfattare, den här gången i form av Christopher Smith. Även han har lyckats attrahera kompetens både framför och bakom kameran samt dessutom siktat betydligt betydligt högre än Neil Marshall med sitt historieberättande.

Men det hela börjar nog så enkelt. Kate har ställt in sig på en storartad festkväll och tänker inte avstå bara för att kompisen Jemma verkar ha dragit. Ingen taxi går att uppbåda och Kate är därmed hänvisad till Charing Cross tunnelbanestation. Inga större problem, sista tåget går om mindre än tio minuter och Kate är rustad med ett par miniflarror vit sprit.

Men den där spriten slog visst hårdare än det var tänkt för innan hon vet ordet av har Kate lyckats slumra till så pass att sista tåget både kommit och gått. Till råga på eländet har hon också blivit inlåst på stationen. Men tack vare en kortare dödsspurt lyckas hon kasta sig på ett tåg som verkar göra ett icke tidtabellsenligt stopp på stationen.

Tyvärr visar det sig att hon fått sällskap. Den efterhängsne Guy, som hon trodde att hon nobbat redan tidigare under kvällen, har följt efter sitt hjärtas dam och är nu knappast beredd att lyssna på ett ”nej”. Det positiva i hela situationen är att Guy blir avbruten innan han hunnit fullborda våldtäkten. Det negativa är att det ska visa sig att han är långt ifrån det värsta monstret Kate ska stöta på den här natten.

Smith startar upp sin Creep avsevärt mer lovande än Marshall gjorde med Dog Soldiers. Ödslig skotsk skog är utbytt mot klaustrofobiska avlopps- och tunnelbanetunnlar. Relativt övertydliga scener och referenser har förvandlats till ett krypande obehag, irrande ficklampsljus och otrevliga ljud som förvrids i den underjordiska labyrinten. Och den lätt stereotypa rollfördelningen i sergeant Wells trupp är ersatt med Franka Potentes Kate som får vara både otrevligt…otrevlig men samtidigt trevligt handlingskraftig.

Två saker tycker jag håller i sig med Creep och tillåter filmen att kajka runt med näsan ovanför vattenytan under större delen av speltiden – tunnelmiljöerna och Danny Cohens foto. Creep tycks vara ett av fotografens första långfilmsjobb men han har sedan gått vidare till betydligt mer prestigefyllda produktioner som This is England, Les Misérables och The Danish Girl. I likhet med Dog Soldiers förekommer sparsmakad men högst adekvat användning av en skakig handkamera. I varulvsfilmen handlade det ofta om att förmedla kaoset under en attack. Här gäller det snarare att ge uttryck för Kates känsla av stress, klaustrofobi och rädsla när hon springer genom mer eller mindre undermåligt upplysta och trånga utrymmen. Creep påminner med kraft om hur otroligt ogästvänliga helt vanliga, kakelklädda tunnelbanegångar egentligen är när man är helt solo i dem.

Mycket av leveransen hänger förstås på Franka Potente och det är ingen tvekan om att hon galant klarar av att spela både handlingskraftig och hysterisk. Däremot upplever jag att hon fungerar oerhört ojämnt med sina respektive medskådisar. Å ena sidan är utbytet med Jeremy Sheffields Guy på tunnelbanetåget stelt och konstigt på ett sätt som inte enbart kan hänvisas till att hennes rollfigur finner hela situationen pressande och jobbig. Å den andra utgör Potente och Vas Blackwood senare i historien ett riktigt bra odd couple med tanke på att Blackwoods George är en person som Kate inte skulle ha tagit i med tång under normala omständigheter.

Även när det gäller skådistrivia visar det sig att Creep påminner om Dog Soldiers. Bägge filmerna innehåller nämligen personer som vi stötte på i förförra årets demontema. Liam Cunningham dök upp i överraskningen Let Us Pray medan Sean Harris (som här spelar Kates antagonist) tvingades medverka i Deliver Us From Evil.

I slutänden klarar emellertid inte Creep att hålla ihop hela vägen ut och då är filmen ändå 20 minuter kortare än Dog Soldiers. Ibland kanske det inte är så dumt att förlita sig på stereotyper och mer klassiska scener, för Creeps förhållandevis nytänkande historia blir alldeles för grumlig för min smak. Smith anger att han ville skapa en film som dels håller vissa frågor öppna, dels genererar sympati för sin antagonist. Inget av detta tycker jag att han lyckas med i någon större utsträckning.

Alla filmer måste kanske inte berätta hela sin historia från A till Ö men Creep nynnar på alldeles för många halvkvädna visor för att jag ska acceptera Smiths manus rakt av. Jag skulle exempelvis kunna gå tillbaka redan till början, med Guys närvaro på det till synes övergivna tåget. Smög han sig efter Kate hela tiden utan att hon såg honom en enda gång? Hur kunde de bägge två lyckas bli inlåsta i en övergiven tunnelbanestation? Och skulle han ha våldtagit henne där på perrongen om inget tåg råkat fara förbi just då? Den här sortens funderingar blir verkligen inte färre vartefter filmen beger sig allt längre in i tunnlarna.

Creep är en typ av film som jag skulle vilja tycka bättre om än jag i slutänden gör. Den startar ambitiöst och med ett i grunden smart upplägg men jag tycker som sagt inte att Smiths historia eller hur han väljer att berätta den håller hela vägen ut.

Idag tror jag minsann att bloggkollegan Filmitch hittat en alldeles egen Stephen King-ripoff.