Dog Soldiers (2002)

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Och nog för att sergeant Harry Wells mannar inte är några hemvärnsamatörer men med undantag för Lawrence Cooper kan man knappast heller kalla dem för prominenta krigare. När de släppts av på det kylslagna skotska höglandet för sin senaste övning har de både glömt viktig utrustning och gnäller över att de missar en viktig fotbollsmatch på TV.

Men på det hela taget är Wells en duktig officer som har skapat en bra team, vilket ska komma att behövas. Mitt ute i skogen stöter gruppen nämligen på en lägerplats som dryper av blod och inälvor samt en skadad soldat som endast kan mumla ”There was only supposed to be one…” Cooper dock igen den skadade som ett hänsynslöst befäl från ett specialförband som bara en månad tidigare menade att Cooper var alldeles för blödig för att kunna tjäna under honom. Så vem eller vad har i princip kunnat utplåna en sådan mans truppmedlemmar?

Neil Marshall har inte sett någon större poäng att i det här läget hymla med fienden som hotar gruppen och varför skulle han göra det? Med bilder på en fullmåne, ackompanjerad av vargyl, blir vi som tittar inte särskilt överraskade av de tvåbenta vargskepnader som skymtar förbi i skogen medan Cooper och hans kollegor försöker skjuta sig fria för glatta livet. Men det ska till den räddande zoologen Megan för att sätta ord på deras fiender: lykantroper. Räddande och räddande förresten… Megans insats, som tar dem till ett övergivet hus i dalen, tycks allt eftersom natten lider bara ha varit ett uppskjutande av det oundvikliga.

Dog Soldiers var som sagt Marshalls debut och en film som ganska snabbt fick ett undergroundrykte, inte minst tack vare flitiga festivalvisningar under 2002. Ett rykte som jag vid denna senaste omtitt måste säga att den gjort sig förtjänt av. Men bara för att Marshall var en oberoende filmskapare som redan 1995 började försöka hitta finansiärer betyder inte det att hans varulvsfilm håller en uppseendeväckande lågbudgetstandard. Förutom Marshalls eget filmiska berättande, klippning och manusskrivande finns här även fullt kompetent musiksättning av waelsaren Mark Thomas samt rollprestationer från såväl Sean Pertwee som Liam Cunningham.

Själva varulvarna består i och för sig relativt uppenbart av stela masker och lite päls som man klistrat fast på ett gäng resliga snubbar. Men eftersom Marshall, till skillnad från den tidigare The Company of Wolves, inte har några större ambitioner med sina varulvar än att de ska vara fullfjädrade monster funkar det helt ok. Däremot vete tusan om här inte finns en snabb referens till just The Company of Wolves eftersom Megan hånfullt får avfärda sammanväxta ögonbryn som en särskilt utmärkande varulvskvalitet. Och med tanke på att Marshall passat på att åkalla såväl The Night of the Living Dead som The Matrix känns ytterligare filmreferenser inte helt orimliga. När jag tänker efter undrar jag om inte själva den skogliga miljön och den rikliga dimman som av oklar anledning hela tiden omgärdar huset också ska utgöra en blinkning till varulvsföregångaren.

Marshall har inte gjort det allt för komplicerat för sig och det lönar sig i långa loppet. Här finns klassiska planteringsscener mellan Cooper och den förhatlige kapten Ryan, det avgörande vapnet, den enkla soldatnärvaron innan helvetet bryter loss, varulvsförvandlingar samt känslomässiga vibbar i relationen mellan sergeant Wells och Cooper (vilken Marshall själv samtidigt tar udden av en smula genom att inkludera ett ”ut ur garderoben”-skämt). Och ja, här finns till och med en smula humor som på det hela taget känns ganska befriande mitt i allt fokus på rejäla mängder blood ’n guts.

Dog Soldiers var en positiv överraskning när jag såg den, helt ospoilad, första gången och tjänar nog på att ses som en frejdig debut. Den är absolut inget mästerverk men visar på ett gott hantverk som gör mesta möjliga av en enkel historia och lite pang-på-rödbetan-berättande.

Neil Marshall gick vidare till att regissera The Descent och tyvärr är frågan om han någonsin ska komma att lyckas toppa dessa sina två första filmer. Med tanke på att hans senaste regijobb bestod av haveriet Hellboy ser prognosen inte lysande ut.

Idag är första dagen på den traditionsenliga Halloween-veckan när jag byter inlägg med min ärade kollega Filmitch. Det ser ut som om han letat fram något som är mer småstad och värme än landsbygd och kylslagenhet.

Annons