I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.
Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.
I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…
Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.
I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.
Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.
Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.
Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.
Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Stilig spaning om likheterna med Elysium där!
Denna film är ett misch-mash av idéer som Payne drar ut på i en oändlighet som det känns. Var detta material för 135 minuter verkligen? Jo, kanske det med ett bättre fokus och om han skalat av några av handlingarna.
Som jag tolkar det tycker du att filmens första akt var den starkaste. Jag håller i så fall med dig. Jag fann filmen vara helt ok fram till att Wiig försvann ur handlingen (för att sedan aldrig mer nämnas eller ha betydelse för fortsättningen).
Resten av filmen var usel och sista akten under all kritik.
En annan fladdrig tanke. Börjar inte Christoph Waltz trampa vatten nu? Han verkar kämpa allt han orkar för att återupprepa sin Hans Landa med sämre och sämre utfall var gång…
Jo, jag tycker att första halvan var klart bättre men för min del hängde den kvaliteten kvar ett tag även efter Wiigs försvinnande. Och riktigt så dålig tyckte jag heller inte att sista halvan blev, men visst trampade både den och Waltz vatten. Waltz verkar mer och mer visa sig vara en one trick pony, för min del kändes det symptomatiskt att självaste Tarantino bytte ut honom mot Tim Roth i Hateful Eight.
Håller helt med om den underfundiga humorn. Det var filmens behållning för mig som nästan gjorde att den orkade upp till en trea. Håller med om att Matt Damon passar perfekt som en ”average Joe”.
”Rullväskans taptoo”. Vad syftar du på här? Att väskan fick vila på en trätrall? Minns inte den scenen. Tapto, ett o på svenska, eller hur?
@Jojjenito: But of course, tapto ska det absolut vara! Av någon anledning fastnade jag oerhört mycket för ljudet i scenen när Damon drar sin rullväska uppför rampen när han ska gömma sig i berget. Det blev en sådan bra symbol för hela den absurda situationen.
Konceptet låter ganska kul, men jag blev inte tillräckligt lockad för att gå på denna. Blev istället en korean som inte blev så bra som jag hade hoppats på, men med en visning jag inte glömmer i första taget.
http://moviesnoir.blogspot.com/2017/11/a-day.html
@Movies-Noir: Nej, jag såg det 🙂 Jag gissar att du kommer att minnas A Day bra mycket längre än vi kommer att minnas Downsizing…