Elysium (2013)

Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.

För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.

De riktigt otrevliga städuppgifterna ges till försvarsminister Delacourt, en stenhård försvarare at den härskande klassens privilegier. Hon börjar dock känna att hennes insatser inte får den uppskattning som de är värda. Hon tycks vara den enda som inser att en paradisisk livsstil har sitt pris och dessutom vara beredd att betala det.

Jag känner mig ambivalent inför Elysium. Regissör och manusförfattaren Neill Blomkamp gjorde mig väldigt glad med sin debut District 9 och kanske gjorde den tidigare filmen att jag ändå hade förväntningar som jag själv inte var medveten om? Nåvälan, Blomkamp har även denna gång ett patos och en ambition att säga något om klasskillnader, solidaritet och mänsklighet.

Ibland lyckas han på ett lysande sätt omsätta denna ambition i praktiken. I Elysium har han fått dra sin Kafkaartade byråkrati ytterligare ett par hack längre och systemet med att behöva sköta mesta delen av sina myndighetskontakter mot maskiner känns lika absurdt som obehagligt närliggande.

Vår arbetarklasshjälte Max Da Costa förnedras dagligen genom att behöva montera ihop de polisdroider som sedan visiteringstrakasserar honom i busskön. I likhet med District 9 visar Blomkamp också att han kan det här med slumområden. Det framtida L.A. är ruffigt och nedslitet, med bakgårdskirurger som grovhugget men effektivt kan uppgradera den mänskliga fysiken.

Men särskilt mot slutet får detta patos ta över i alldeles för hög utsträckning och den samhällskritiska ambitionen får inte sällan stå tillbaka för lite mer eller mindre genomtänkt action.

Jag kan som sagt inte gilla Elysium riktigt så mycket som jag skulle vilja och jag tror att jag har kommit fram till två huvudsakliga anledningar till varför det är så.

För det första är Blomkamps manus onödigt komplicerat. Han försöker egentligen visa upp en enkel klasskonflikt men mixtrar med för många händelseelement för att komma fram till sin allmänmänskliga slutdestination. Vissa vändningar blir enbart konstruerade, andra väl enkla och hans karaktärer följer inte fullt ut de ramar som han själv satt upp.

För det andra kändes Elysium märkligt fantasilös med avseende på kameraabete och scener, i vad mån jag nu kan bedöma sådana teknikaliteter. Hade jag inte vetat vem som gjort filmen hade jag gissat på en helt nybakad regissör som ännu inte riktigt fått självförtroende nog att hitta sin egen röst. Det var flera tillfällen när jag önskade att Blomkamp valt att framställa sin onödigt komplicerade historia med mindre välbekanta bilder.

Jag vill applådera Blomkamp för att han ger utlopp för sin moraliska indignation men samtidigt är det den som gör att Elysium riggar sina egna rävsaxar. Filmen dras sannolikt inte med fler logiska luckor och inkonsekvenser än exempelvis Pacific Rim. Men Guillermo del Toro gjorde med en gång klart att hans film skulle handla om robotar som slåss mot monster. Punkt, slut. I det läget tenderar i alla fall jag att ha mer överseende med en skäligen skissartad historia.

Så, den eviga frågan. Vad lönar sig bäst: att satsa på trädtopparna med en gång eller att ändå göra ett försök att snudda vid stjärnorna? Min väg blir att inte välja sida.

Men det har säkert de andra filmspanarna inte haft några som helst problem med. Välja sida alltså. Varför inte se vad de tyckte?

Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Fredrik on film
Movies-Noir