Tomorrowlandalt. titel: Disney Tomorrowland: A World Beyond

En atom innehåller enorma krafter. Innan kalla kriget och kärnvapenparanoian, så påtaglig för oss som växte upp på 70-talet, var den karakteristiska symbolen något som stod för hopp och potential. Något som skulle göra världen bättre, starkare och renare. Inte konstigt att Walt Disney valde den lille gynnaren som kännemärket för Disneylandområdet Tomorrowland, enligt hans egen vision ”a vista into a world of wondrous ideas, signifying Man’s achievements… The hope for a peaceful, unified world.” Vad låg väl förborgat i atomen om inte framtiden?! Nu, sextio år senare, är framtiden vare sig bättre eller renare. Vissa skulle säkert vilja hävda att den rentav är sämre (*host* SD).

Det där är ju en ganska kittlande tanke – att framtiden aldrig är en konstant utan ständigt föränderlig. Tomorrowland tar fasta på vilka som ska kunna ha makt över den förändringen, de som drömmer om en annan värld eller de som snarare fruktar dess ankomst? Filmen är i slutänden en förbehållslös hyllning till alla som vågar tro på en framtid och som dessutom gör något åt det. För ärligt talat, visst är det så mycket enklare att resignera, rycka på axlarna och invänta apokalypsen?

Vill man, finns alla möjligheter att att se Tomorrowlands budskap som botemedlet för vad som än ledde till den framtid som visades upp i Mad Max:Fury Road. Frank Walker och Casey Newton, drömmare av samma kaliber som Tesla, tänker nämligen göra sitt bästa för att den inte ska inträffa. Slutresultatet blir som följer: en trevligare värld att leva i men också en betydligt tristare film.

Jag har lite svårt att förhålla mig objektiv till Tomorrowland. En del i filmen är helt ok, Britt Robertson som Casey har samma överdrivna manér som jag tycker mig ha skymtat på Disneykanalen (no big surprise there…) men inom ramen för den här filmen tycker jag att hon funkar. Inte minst för att hennes roll bara tio år tidigare sannolikt hade spelats av en kille.

Jag gillade också hur Tomorrowland visas upp som en reklamfilm, framtiden som något genomkommersialiserat och dessutom en återuppbyggnad av den extremt spejsiga 50-talsframtiden där allting är ”hover-”. Å andra sidan och när vi ändå varit inne på Mad Max… Den känsla jag fick för George Millers framtid och den tyngd som fanns i effekterna kan inte på någon fläck jämföras med Tomorrowland. Filmen och världen är snygga men jag tror samtidigt att jag kommer att ha glömt 90% av den inom 24 timmar.

George Clooney fungerar inte dåligt jämsides med som motspelerska men vi kan väl nöja oss med att konstatera att gamle George tog ett par softa dagar på jobbet. Vi får Clooneys ansikte men inte så särskilt mycket mer.

Men trots att Tomorrowland är lättviktig, tydligt riktad till en yngre målgrupp än jag nog tillhörde och inbegriper smetiga robotkänslor (vi har ju funderat på det här så många gånger förut: vad är pängen med att ge robotar känslor?!) kan jag inte bara rakt av såga en film som försöker ingjuta lite hopp och framtidstro i den uppväxande generationen. Som visar att det faktiskt kan göra skillnad att uppfinna saker, plantera träd eller skydda utrotningshotade djur och ger kidsen en dröm om en framtid där man lyckats tämja the awesome power of the atom och skapat en fredlig värld. Det är alltid obekvämare att vara utopisk än dystopisk och Disney har i alla fall gjort sig det omaket.

star_full 2star_full 2star_half_full

Fiffis filmtajm har också skrivit om Tomorrowland. Det förekom liknelser till burkravioli. Kall burkravioli… Då var Flmr betydligt mer positiv och Filmitch hamnade någonstans mitemellan.

Annonser