Night of the Living TrekkiesKevin David Anderson & Sam Stall: Night of the Living Trekkies (2010)
Det gäller att hålla isär begreppen. Medan ”trekkie” är en nedvärderande term för Star Trek-fanatiker är ”trekker” någon som lever enligt koderna som etablerats av den universella federationen. Humanitet, inte störa andra civilisationer och allt det där.

GulfCon är definitivt i enlighet det så kallade ”prime directive”, det vill säga minimal störning. Här samlas fansen för att obehindrat kunna nörda ned sig i sitt favorituniversum. Särskilt som konventet är ett av de få som fortfarande enbart riktar sig till Star Trek-o-filerna. All infiltration från patrask som Star Wars, Stargate eller Battlestar Galactica undanbedes bestämt.

Arrangemanget äger rum mitt i ett stekhett Huston men inkapslad i den skyddande atmosfären från Enterpr… Botany Bay Hotel behöver ingen riskera att svetta ned sin dyrbara Star Fleet-uniform (OST-varianten för de renläriga, förstås) eller att tappa greppet om sin d’k tahg på grund av fuktiga handflator.

Men ett rejält AC-system kommer inte att räcka för vad som är på väg att invadera konventet. Hotellanställde Jim Pike kommer att ha sin tuffaste dag på jobbet på länge. Detsamma gäller konventmodellen Shelly och då handlar det inte om att hon måste hinna byta mellan sina olika kostymer.

Om inte titeln Night of the Living Trekkies ger den hugande läsaren en hint om bokens plot (eller för den delen omslaget), torde de inledande citaten från (1) Gene Roddenberry och (2) George A. Romero göra det relativt spoilerfritt att avslöja vad som partykraschar GulfCon.

Författarna Anderson och Stall kan både sin Star Trek-fandom, Star Trek-trivia (alla kapitelrubrikerna är exempelvis snattade från olika Star Trek-avsnitt) och zombiegenrereferenser. Night… är naturligtvis ingen djupsinnig filosofisk betraktelse över makthegemonier eller klasskonflikter, men underhåller oväntat mycket inom sina ramar. Författarduon introducerar ett par nya konspirations- och sci fi-element i det hela och utnyttjar samtidigt den komiska potentialen i Star Trek-fanatismen med West Texas Red Tunic Club och stridsfärdiga klingonvapen.

Förvisso en bagatell, men en genuint rolig sådan som håller för åtminstone ett par timmars skockande.

star_full 2star_full 2star_full 2

RedshirtsJoe Scalzi: Redshirts (2012)

Mycket vill ha mer. Efter Night… behövde jag därför inte fundera många sekunder innan jag kastade mig över Joe Scalzis Redshirts.

Ensign Andy Dahl och hans kompisar har börjat misstänka att något är allvarligt fel ombord på rymdskeppet Intrepid. Kaptenen och de högsta officerarna är barnsligt förtjusta i uppdrag som oundvikligen leder till att besättningsmedlemmar dör på de mest konstiga vis, inte sällan uppätna av monstruösa rymdvarelser. Borgovianska landmaskar, ishajar, you name it. De enda som alltid klarar sig är befälen. Löjtnant Karensky brukar förstås allt som oftast bli skadad eller allvarligt sjuk men överlever alltid som genom ett mirakel.

Efter en del efterforskningar framstår lösningen för Dahl lika osannolik som oundviklig: kan det vara så att de är fångade i narrativet hos en science fiction-serie på TV? En rätt dåligt skriven science fiction-serie dessutom. Och om det är sant, hur ska de undvika att förgöras av omnipotenta energimoln eller läskiga rymdvirus?

Som synes finns en hel del likheter mellan Night… och Redshirts, med den skillnaden att Scalzi på ett betydligt mer medvetet sätt utnyttjar och leker med konceptet att vara fångad i någon annans hittepå-värld (Scalzi har själv bland annat jobbat med Stargate Universe). Där Night… skapade situationskomedi med sina referenser låter Scalzi metan lyftas ytterligare en nivå upp.

Det gör att han samtidigt som han kan peka finger och fnissa åt alla halvdana lösningar som science fiction-serier tar till (explosioner förekommer alltid på vissa specifika våningsplan på Intrepid) också kan föra ett mer filosofiskt resonemang om hur mycket makt man har över sitt eget öde. Eller för den delen hur man som författare hanterar vetskapen om att det man skriver verkligen tar fysisk form.

Det är antagligen också den här kombon som gjorde att Redshirts förärades med en Hugo 2013. Ska du bara läsa en meta-sci fi är det helt klart Redshirts som gäller över Night… men varför skulle man inte vilja läsa flera böcker i denna lika smala som underhållande genre?

P.S. I can barely take this level of meta! Ljudboksversionen av Redshirts är inläst av ingen mindre än mr. Wesley Crusher himself, Wil Wheaton. D.S.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Galaxy QuestGalaxy Quest (1999)
Kom igen, hur skulle jag inte kunna följa upp de ovan nämnda böckerna med denna något bortglömda lilla meta-pärla?!

Galaxy Quest är inne på lite samma tema som Redshirts men så att säga från andra hållet. I boken är det den “verkliga” världen som inser att den är hittepå, här är det hittepåvärlden som inser att det som händer är på riktigt. Själva upplägget är faktiskt lysande: ett gäng avdankade skådisar har den avsomnade sci fi-TV-serien Galaxy Quest att tacka för sitt kändisskap men måste samtidigt bära samma avsomnade serie och sina respektive karaktärer som en evinnerlig fotboja.

Det enda de kan göra nu för tiden är att kuska runt på mer eller mindre utnötta konvent och kläcka ur sig sina signaturrepliker på öppningsceremonier. Men vad händer när det visar sig att alla deras tidigare prestationer (som de nu avskyr) har varit på riktigt i så måtto att de fått en högst reell inverkan på ett helt folk?

Jag har sett Galaxy Quest många gånger sedan slutet av 90-talet och kan till min förtjusning konstatera att den höll för ännu en omtitt. Manuset är en lagom avvägning mellan det moraliska budskapet att acceptera den du är, meta-humor (den inledande lilla filmsnutten från ett Galaxy Quest-avsnitt är en underbar om än lättköpt Star Trek-parodi) och ”ren” humor (främst levererad av den alltid lika stabile Alan Rickman samt Sam Rockwells idiotflinande redshirt-karaktär).

Dessutom är castingen är mer eller mindre perfekt, från Tim Allens självgode kapten till Sigourney Weavers bystiga informatör till Alan Rickmans (Alan Rickman on repeat, y’all!) korsning mellan en vulcan och en klingon.

Eftersom filmen har ett par år på nacken har kanske inte alla specialeffekter hållit absolut toppkvalitet men det är för min del lätt att förlåta. Se eller för all del se om Galaxy Quest är min absoluta rekommendation. Även om du aldrig har sett ett enda Star Trek-avsnitt är filmen en komisk pärla.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser