Foxfire (2012)

Det är något speciellt med att tillhöra en grupp, må det sedan vara en ansamling mer eller mindre galna filmnördar eller en hoper rasister som försöker låtsas att de är rumsrena. Det mesta blir så mycket lättare, man har samhörighet och en gemensam grund. Man delar på varandras bördor och problem. Att tillhöra en grupp är att låna styrka av varandra.

Vilket förstås kan vara både på gott och ont. Att vara tjej i en liten amerikansk håla på 50-talet innebär bland annat ett rådande kvinnoideal som man kanske inte alltid känner igen sig i. Kvinnor ska inte göra väsen av sig, hålla sig i köket och föda barn. Är man då av en natur som vill ta lite plats, inte bara gilla läget kan det bli svårt. Men tjejerna som bildar gänget Foxfire ger som sagt varandra styrka att kunna gå emot samhällets krav och förväntningar.

Den som både ger och tar mest av den här styrkan är Legs. Minns ni det där ”på gott och ont”? Från början är Foxfires syn på ”gott” något de flesta sannolikt skulle ställa upp på. Tjejerna ger igen för en lärares trakasserier och en incestuös farbrors närmande. Men som i så många andra grupper före (hej, Die Welle) ska Foxfire upptäcka att den där styrkan inte bara är positiv. Legs är bland annat starkt influerad av en äldre kommunistiskt lagd herre och hon tycker att det är dags för lite omfördelning av rikedom.

Foxfire är från början en bok av Joyce Carol Oates. Jag har inte läst den, men de som känner mig lär väl knappast bli särskilt överraskade av beskedet att jag nu förstås är nyfiken på den. Inte minst för att se om Oates ger sina läsare större förståelse eller sympati för Foxfire-tjejerna än vad franske regissören och manusförfattaren Laurent Cantet lyckas med.

Från början präglas gänget och deras aktioner av en slags frejdig girl power-känsla à la femtiotal. Men stämningen blir allt eftersom mer och mer bister och tittarens benägenhet att ursäkta tjejernas handlingar allt mindre.

Egentligen är kanske huvudpoängen med hela historien inte vad Foxfire gör, utan dynamiken i gruppen. Men där känns den negativa spiralen ned i konflikter och svårigheter lite för välbekant (nämen hej igen, Die Welle) för att uppväcka något rejält intresse. Till viss del tror jag att det kan vara beroende på att många av de unga tjejerna tyvärr inte är några särskilt bra skådespelare. Framförandet blir generellt ganska taffligt och det är på det hela taget svårt att komma undan känslan av att det är en Film man tittar på.

Kanske jag hellre skulle ha satsat på versionen som kom redan 1996 med en då 21-årig Angelina Jolie i en av rollerna? I nuläget lär nog denna upplaga inte bli större än rollen av den minst kända systern i trion filmer-om-tjejgäng-som-gör-mer-eller-mindre-brottsliga-handlingar som kom i samma veva: Foxfire, Spring Breakers och The Bling Ring.

Annons