.
Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A
Tydligt naturlig ljudbild (Ja/Nej)
Diegetiskt soundtrack (Ja/Nej)
Positiv och färgglad ljussättning (Ja/Nej)
Utspelas i New York (Ja/Nej)
Konstnärligt eller akademiskt intellektuell miljö (Ja/Nej)
Ironisk eller sarkastisk humor (Ja/Nej)
Kvick men samtidigt trevande dialog (Ja/Nej)
Slice of life-”historia” (Ja/Nej)
Fokus på kärlek och/eller relationer (Ja/Nej)
Tajt kompisrelation (Ja/Nej)
Huvudpersonens utmärkande drag: (1) Markerade ögonbryn (2) Stora tänder
Huvudpersonens utmärkande klädsel: (1) Hängselbyxor
Konstnärliga ambitioner hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Oklarhet över livsambition hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Quirkyness hos huvudpersonen: 75%
Diagnos:
Hög grad av indie. Som Fiffis filmtajm redan så korrekt benämnt The Boy Downstairs: Intetsägande men ändå inte jättetrist
Rörliga bilder och tryckta ord 
Oj. Trots ditt ljumma betyg blir jag intresserad! Damn, synd att jag missade den. Funkade inte med fyra filmer på den dagenför mig. Jag får hoppas att den släpps ut i världen på dvd eller något sådant. 🙂
No worries, indiefilmer brukar ju förr eller senare hitta sin publik. 🙂 Och jag tror absolut att du skulle gilla den, om än inte lika mycket som Oh, Lucy!