Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Så när den vilda systerdottern Mika ber om hjälp ser Setsuko sin chans att sätta sig upp mot sin kontrollerande syster. Hon och Mika delar dessutom ett samförstånd (eller åtminstone en något labil personlighet) som inte finns mellan mor och dotter. Mika säljer sin moster engelskalektioner, vilka för Setsuko till neonbelysta och slitna lokaler som ser ut att användas för helt andra syften. Men i just rum 301 väntar ingen avancerad S/M-utrustning eller man klädd i blöjor, utan den propre John som skapat sig en ”English only zone”.

Därmed inte sagt att Setsuko får sig en konventionell språklektion. John uppmanar henne att klä sig i en risig Marilyn Monroe-peruk, ger henne tilltalsnamnet Lucy och ber henne prata runt en orange pingpongboll. Dessutom innesluter han gärna sina elever i en björnkram med den (egentligen inte alls) förklarande kommentaren ”I’m a hugger, what can I say?”

Men även om Setsuko blir både förvånad och förvirrad av Johns tilltag väcker de något i henne som gör att hon vill ha mer. Kanske var det möjligheten att slippa vara Setsuko för en kort stund eller den mänskliga närheten i en kram. Tyvärr visar det sig att John har sjappat när hon kommer för lektion nummer två och vad värre är, Mika har följt med honom till USA. Snart sitter två systrar på ett flygplan med destination L.A. Den ena på jakt efter sin dotter, den andra på jakt efter något som kan få henne att känna sig levande.

En minst sagt annorlunda kärlekshistoria även om själva grundtemat känns igen – Setsuko klänger sig fast vid bilden av John som något som kommer att förändra hennes liv i grunden. Det finns en hel del tragisk men stillsamt absurd humor i Oh, Lucy! även om det som vanligt är svårt att avgöra vad som är menat att vara komiska ögonblick och vad som är ett resultat av en annan kultur. Kanske alla som går i pension efter ett 42-årigt yrkesliv i Japan får en manshög teddybjörn istället för en guldklocka? Kanske alla japanska språkskolor leds av transor i röda lack-jackor?

Oh, Lucy! var en film som flöt på och där det hela tiden fanns en viss nyfikenhet på vart den skulle ta vägen. Men i slutänden blir jag inte tillräckligt fascinerad av Setsuko som person för att fortsätta fundera på henne eller hennes historia när filmen väl är avslutad. Det finns andra element som jag undrar över – vår huvudpersons eventuella tendenser till hamstring, hennes allmänna psykologiska mående, Japans höga självmordsfrekvens (vilken dock synes lägre än både Elfenbenskusten och Vitryssland) – men som bara fläktar förbi i filmen och aldrig får fäste i berättelsen.

Oh, Lucy! var den andra filmen på filmspanarnas SIFF-dag
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm