Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!
***
Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.
Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.
För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.
Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?
Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.
K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!
K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.
Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.
Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.
Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.
Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.
Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.
Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.
Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.
Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr
Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord 
fin text och du har verkligen fångat många detaljer! Men du ägnade ju sex och inte tre timmar i Villeneuve-land din stackare 😉
Som du skriver finns det mycket att begrava sig i – allt du nämner av filosofiska tankegångar. Problemet för mig är att jag saknar … relevansen. What’s the news? Med Arrival tyckte jag Denis fick till en ny take på alientemat, men här zoonade jag ut.
Kanske är jag bara trött på filmer om Den Ensamme Mannen.
Tack, vad roligt att du tycker det! Kanske är problemet att det som behövde sägas, sades i originalet? Svårt för Villeneuve och manus att komma med något nytt till skillnad från Arrival? På det hela taget tycker jag att det är svårt att komma med något som känns helt nytt i genren människa vs maskin, hade samma ”problem” med Ex Machina.
Mjo, men det finns ju annat att fokusera på, en behöver inte alltid tillföra något så långe man berättar något man tycker är viktigt eller intressant. Får känslan av att intrigen och de filosofiska frågorna är lite påklistrade och inte uppriktiga.
Ett beställningsjobb som ändå blev så pass gediget som det blev tack vare Villeneuve?
Just det du såg filmen två dagar i rad, eller hur? Det kändes om att jag själv gärna hade sett filmen två gånger när jag satt och försökte formulera några vettiga tankar att sätta på pränt. Och jag är fortfarande sugen på att se om filmen. Tror att jag kommer vara det även efter andra titten…
Tror du att filmen kanske tilltalar en manlig publik mer än en kvinnlig? Referenserna till Marlowe och Clintans Man with no name köper jag, och jag har en känsla att de filmfigurerna är mer uppskattade av killar än tjejer om man generaliserar.
I vilket fall som helst tycker jag att 2049 på ett lysande sätt fortsätter att ställa om inte samma så liknande frågor som originalfilmen gjorde, och jag tar gärna emot dessa moraliska och filosofiska frågor. Jag kan kanske inte besvara dem men jag kan umgås med dem i alla fall!
Till skillnad mot det du skriver i din text så är jag jättesugen på att se om den här filmen, något jag aldrig känt med första Blade Runner. Jag skulle gärna insupa känslan igen utan att behöva fokusera det minsta på handlingen. Eller ja, den lilla handling som finns. Det känns som att detta manus hade kunnat skrivas på pappersmojängen på en thepåse.
@Henke här ovan: Jag tror du har rätt i att filmen kan tilltala män mer än kvinnor och jag tror att det gäller hela Blade Runner-världen, både med karaktärer och frågeställningar. Jag har hittills inte stött på en enda person av manligt kön som sågat någon av filmerna. Precis samma sak som med Nyckeln till frihet och Interstellar.
Ha ha visst, vi säger så. Nä men visst blev det en maffig film, även om upplevelsen inte blev det för mig personligen.
@Henke: Jag kanske får se filmen en tredje gång för att se om historien lyfter den gången? 🙂 Tja, jag vet inte riktigt var jag ska ställa mig i detta manligt vs kvinnligt. Att Leones filmer generellt inte är chickflicks är väl en sak, men The Big Sleep känns bara neutral. Och visst är ämnena som filmen tar upp spännande, men jag tyckte som sagt nästan att det var roligare att prata om dem efteråt.
@Fiffi: Det kanske var det som var kruxet, jag fick inte tillräckligt mycket av Blade Runner-känslan för att uppskatta filmen när historien sas tagit slut.
@Cecilia: Nej, produktionsvärdet är svårt att ifrågasätta.
Med tanke på att K i Kafkas Processen hette Josef i förnamn är det kanske inte så långsökt att tänka sig att även namnet Joe härstammar från Kafka.
Detta är årets FILMMAGI. Alla ev (???) flaws är inget som stör helheten i detta (snart) ikoniska alster.
Skarvarna blir snart bortglömda…som tårar i regn.
Snudd på gråtvarning när Gosling intar den snöiga trappan….
Vilken filmupplevelse! Så.Jäkla.Bäst.
Då kan man (läs: jag) inte haka upp sig på småsaker. 😉
@Fredrik: Sant! Leone ligger närmare mina referensramar än Kafka 🙂
@Steffo: Underbart att den funkade så bra för dig! Jag tyckte mest det såg lite kallt ut på den där trappan 😉
Har hört fler än Fredrik som dragit paralleller till Kafkas Processen.
Sen har jag hört en annan teori om att Joi aldrig var självmedveten utan bara ett program utformat för att ge sin ägare precis de svar som ägaren vill ha. När sen K träffar på den gigantiska hologramversionen av Joi (efter att hans egna Joi förstörts) mot slutet så inser han kanske det då hon ju säger precis samma sak.
@Jojjenito: Jaha, skulle det finnas någon fråga om det? Alltså att Joi var programmerad att säga det ”ägaren” ville att hon skulle säga? Det upplevde jag som relativt självklart redan från början.
Jo, det var självklart att hon var programmerad så. Men det antyddes en bit in i filmen att hon fick nån form av självmedvetande och blev en ”egen” person (went beyond her programming). Jag tyckte det fanns utrymme att tolka det så i alla fall. Och att tolka det tvärtom, dvs att Joi aldrig gick bortom sin egen programmering.
Förresten, vilken version av filmen såg du? Eller är Bladerunner Asylum-versionen. 😉
(Sorry, du vet att jag är språkpolis.)
@Sofia: Har du snappat upp att raderna i K’s ”baseline test”, som du inleder din text med, kommer från Vladimir Nabokovs roman Pale fire från 1962?
https://en.wikipedia.org/wiki/Pale_Fire
@Jojjenito: Nej, jag uppfattade inte självmedvetandet, bara att Joi kunde röra sig fritt från hologramenheten. Damn! Och jag som tom tänkte på att jag ofta skriver fel på titeln 🙂
@Henke: Nope, det hade jag missat men referensen till K’s enda bok blir ju desto mer uppenbar då. Nabokov är ingen jag har på min läslista i nuläget.
Har inte så mycket att tillägga i debatten. För mig gick inte filmen in i hjärtat men den var snygg och intressant. Jag är fortfarande lite i chock av att jag jag klarade av 3 timmar på bion och att gå upp i atomer – det måste betyda något 😉
@Filmitch: Visst är det ett kvalitetsmärke att 3 timmar känns marginellt längre än 2.