I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Men så får Deckard (efter att ha satt sin mood organ på ”an optimistic business-like attitude”) vad som tycks vara ett genombrottsuppdrag. Han jobbar med att ta hand om androider som flyr slavtristessen på universums koloniserade planeter och nu har poliskårens främste prisjägare äntligen fallit offer för ett av sina egna byten. Nu hänger det på Deckard om de nya och högteknologiska androiderna ska kunna tas om hand innan de hinner få allt för mycket smak för frihet.
Jag hade ju minst sagt lite svårt att få grepp om Philip K. Dicks The Man in the High Castle men det känns i det närmaste omöjligt att ge upp författaren utan att också göra ett försök med Do Androids Dream of Electric Sheep? Boken som efter 1982 kanske främst nämns en passant i samband med Ridley Scotts filmatisering Blade Runner (som å andra sidan kanske nämns lite väl ofta ibland).
Vissa teman känns igen från The Man… men för min del blev de avsevärt mer lättbegripliga (eller kanske bara tydligare?) när frågor om mänsklighet och identitet diskuteras genom att ställa Människa mot Maskin. Titeln är förstås både en ordlek och en hänvisning till Deckards mekaniska husdjur men skulle lika gärna ha kunnat heta bara Do Androids Dream?
Jag upplever att Dick själv med emfas svarar ”Ja” på den frågan. Klart hans androider drömmer – varför skulle de annars fly från de kosmiska kolonierna? I likhet med USA:s svarta slavar som sades vara fyllda av en irrationell frihetslängtan söker Nexus-6-androiderna efter något mer än blod, svett och tårar. Istället för att gömma sig har exempelvis Luba Luft skapat sig en framgångsrik karriär som operasångerska, en drivkraft uppenbarligen som går utöver ren överlevnad. Och när empati, det som sägs vara den osvikliga klyftan mellan människor och androider, ifrågasätts får en av androiderna svåra existentiella problem. Om det nu är så att mänskligheten egentligen inte alls kan uppleva empati, lika lite som hon själv, vad finns då kvar att drömma om?
Deckards futuristiska samhälle är också paradoxalt i det att empati framhålls som något så självklart att det närmast verkar vara farligt att sakna känslan (i boken föreslås att man borde undersöka schizofrena, hade den varit av ett mer aktuellt datum hade sannolikt autism varit måltavlan istället). Samtidigt får ingen av denna empati spillas på androider trots att de undan för undan blir allt svårare att skilja från både människor och djur.
Dick leker även med andra former av artificialitet. Han blandar en hel del kritik mot ett bisarrt statusjagande samhälle där (riktiga) djur helt uppenbart har tagit bilens plats (i ett 50- och 60-talsperspektiv ska kanske tilläggas). Scenen där Deckard blir påprackad en get av en hungrig försäljare när han egentligen tänkt sig en modest kanin är otroligt rolig, om än något övertydlig. Det faktum att Deckard inte har råd med ett nytt får när hans riktiga har dött framstår som en stor social skam.
Dick sparkar också på en livsstil där det inte längre finns några naturliga känslor. Varför dras med opålitligheten i dem när du kan styra dem till 100% genom din ”mood organ”? Uttråkad? Inget på TV? Välj en inställning som får dig att vilja titta på TV, oavsett vad som visas (fixstjärnan Buster Friendly har alltid en show på lut!). Less på att välja en inställning på din mood organ? Välj en inställning som får dig att vilja välja inställning!
Förutom allt detta blandar Dick in element om någon slags sanning eller religion i form av en blandning mellan Jesus och den helige Fransiscus som kallas Wilbur Mercer. Genom att använda en ”empathy box” kan hans anhängare dela upplevelsen av att bli stenad till döds. Som instrumentets namn antyder står Mercer för en närmast obeveklig empati som jag har svårt att bli klok på.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tagit mig igenom boken om det inte varit för nyfikenheten som väcks när man sett Blade Runner – vari ligger skillnader och likheter mellan boken och filmen? Androidmelankolin känns igen, ifrågasättandet av Deckards egen mänsklighet är däremot mycket tydligare. Jag har svårt att få ihop alla Dicks trådar till ett enhetligt nystan, hur jag än vrider och vänder på det ligger det en massa härvor kvar på golvet. Minst en bok till borde jag väl försöka mig på men det kan ju vara så att Dicks stil helt enkelt inte passar mig. Med det sagt gav läsningen av Do Androids… klart mer än The Man…
En sak var dock (som alltid i äldre science fiction) rolig att notera. Deckards futuristiska samhälle är fullt av högteknologiska prylar – androider, bildtelefoner, hoover cars – men när det kommer till den regelbundet utgivna djurprislistan är det givetvis i hederlig pappersform. Ibland är det svårt att till fullo föreställa sig Framtiden. Den kan vi bara känna igen när vi lever i den.
Rörliga bilder och tryckta ord 