alt. titel: Utpressning
En man med utpressningsbara döttrar (”Both pretty and both pretty wild”) lever ett hårt liv. Därför kallar general Sternwood privatsnokaren Philip Marlowe till sitt ångande varma orangeri för att ta hand om åtminstone ett par av hans många dotterrelaterade huvudvärkar. Carmen är ett tanklöst och bortskämt barn men det är den stenhårda Vivian som verkligen drar in Marlowe i sin trollkrets. Vad som från början tyckts vara ett enkelt ta-pengarna-och-håll-käften-jobb utvecklas snart till något mycket mer komplicerat och intrikat.
Jag var ju lite besviken på skådespeleriet i The Maltese Falcon så låt oss istället prata om ”Bogie and Bacall”. Jag kan tycka att det är synd att jag missar Raymond Chandlers livsfarliga Carmen, här spelad mer korkat flickaktig av Martha Vickers. Samtidigt kan jag verkligen förstå att man istället ville framhäva kemin mellan Lauren Bacalls Vivian och Humphrey Bogarts Phil Marlowe.
För The Big Sleep bjuder mig på den Bogart som jag hade förväntat mig redan i falk-filmen – avslappnad, trovärdig, aningens trött och därför ännu mera stenhård än hans Sam Spade. Lauren Bacall måste jag erkänna att jag har haft dålig koll på innan, men vilken jäkla donna! Både mun och ögon formligen kastar sig ut i ett dödsföraktande bungyjump mot tittaren som bara har att hugga tag och dras med in genom gummisnoddsrekylen.
Trots att en del av de där kroppsliga positionerna mellan män och kvinnor, som för en modern tittare signalerar ett visst mått av hot och förtryck, återkommer från The Maltese Falcon är känslan en helt annan. Marlowe må försöka tvinga till sig både bekännelser och kyssar från Vivian men hon är trots det mer eller mindre hans jämlike.
Kanske underlättas det här intrycket av att även andra kvinnor i filmen får vara mer försigkomna än Mary Astors stackars Brigid. Bokhandelsbiträdet som omedelbart stänger butiken när Marlowe vill hålla koll på vad som händer tvärs över gatan och inte tackar nej när han halar upp sin whisky-flaska. Den kvinnliga taxichaffisen som ger honom sitt kort och på frågan om han kan ringa henne när som helst (”Day and night?”) svarar ”Night’s better. I work during the day”
En del förändringar till trots är händelseutvecklingen i princip vare sig mer eller mindre komplicerad än i boken. Jag gillar fortfarande att Chandler har dragit sin historia ett par snäpp längre än Hammett och tar livet alla som är på vippen att delge Marlowe någon information. Däremot blir slutet i filmen mer otillfredsställande i sitt eleganta knopknytande jämfört med bokens känsla av att bli stående med en handfull trasiga trådstumpar som inte leder någonvart och dessutom är helt värdelösa.
Eftersom jag är typ sämst på att känna igen skådisar blev det också lite roligt att jag var tvungen att kolla rollistorna för att inse att den vagt välbekante rollfiguren Harry Jones (”Har jag inte sett den där skådisen någonstans…?”) inte var någon annan än Elisha Cook, Jr. som ju även förekom i The Maltese Falcon. Kanske var det bara det här sammanträffandet som gjorde att jag uppmärksammade Cook men jag tycker nog att hans prestation sken lite starkare i bägge filmerna.
Jämförelser med The Maltese Falcon å ena sidan och Chandlers litterära förlaga å den andra är omöjliga att undvika i fallet The Big Sleep. Skådespeleriet är som sagt mycket bättre än i den tidigare filmen, samtidigt är berättelse och motiv luddigare. Howard Hawks tycks inte ha lagt samma möda på estetiken som John Huston gjorde några år tidigare. Utan Marlowes egen röst från boken tappar filmatiseringen också en del av den bottenlösa cynicismen och fatalismen inför en genomrutten värld.
Magkänslan gillade ändå skådespeleriet och stämningen i The Big Sleep något lite mer än i The Maltese Falcon och då är det ju inte mer än rättvist att det också avspeglas i betyget. Samtidigt har jag en stark känsla av att bägge filmerna mycket väl kan vinna på omtittar. Den som lever får se…
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hawks frågade Chandler: vem är egentligen mördaren? Men båda insåg att det namn som gavs inte kunde vara den skyldige. Mer stämning än pusseldeckare,, om man säger så.
Då får du fortsätta med Bogey och Bacalls första möte, i Hawks drastiskt omgjorda Hemingway-filmatisering To have and have not. ”I bet I can make a good movie out of your worst book” sa Hawks till Hemingway. Den senare tog honom på orden och deltog i manusskrivandet.
Ja, jag har ju ett par filmer till att se fram emot när det gäller Bogie and Bacall — trevligt!
The Big Sleep är på min 10 i topp lista.
”I don’t mind if you don’t like my manners. I don’t like them myself. They’re pretty bad. I grieve over them long winter evenings. And I don’t mind your ritzing me, or drinking your lunch out of a bottle, but don’t waste your time trying to cross-examine me.”
@Fredrik: Som sagt: Jag tror att både The Big Sleep och The Maltese Falcon är filmer som kan lyfta vid omtittar. Key Largo står dock också och stampar i farstun…
Det där med de många kvinnorna i denna film kan vara en av sakerna som gör att den sticker ut lite i sin genre. Jag hörde någon gång en liten analys av hur Bogies interaktioner med kvinnorna ändras genom filmen. I början kastar de sig över honom och ber honom om hjälp, så där som är brukligt med en alfadeckare. Men i filmens andra halva är han istället mer och mer förvirrad och tvingas söka hjälp av diverse kvinnor. Detta skulle spegla ett brett tema i noirfilmerna om rädslan för att kvinnor var ett ökande hot mot samhällsordningen, särskilt efter kriget.
@Carl: Nu minns jag inte filmen riktigt så väl men generellt skulle jag säga att kvinnorna faktiskt är ganska konsekventa med sina individuella relationer till Marlowe. Och om jag förstod saken rätt var tex den företagsamma taxichaffisen ett resultat av att filmen spelades in medan WWII fortfarande pågick. I backspegeln hade jag svårt att uppfatta hennes agerande som negativt eller hotfullt men sådant kan ju vara lurigt att avgöra.