Planeterna måste verkligen ha radat upp sig på bästa tänkbara sätt för det relativt nystartade bolaget The Safran Company i fallet Buried. Man verkar ha få ihop en sjuhelvetiskt massa olika bolag för att producera filmen, kapat åt sig ett relativt oprövat manuskort i form av en viss Chris Sparling, lyft på några spanska (ett pålitligt filmland på senare tid vad det verkar) stenar och hittat regissören Rodrigo Cortés samt sist men inte minst lockat pretty boy Ryan Reynolds att ställa upp.

Ryan Reynolds närvaro är verkligen inte det minsta i det här sammanhanget eftersom han (nästan) är den ende som är i bild under hela filmens speltid. Den olycksalige lastbilschauffören Paul Conroy har börjat jobbat för företaget CRT, en av de fristående entreprenörer som verkar i Irak. Inte tänkte Paul allt för mycket på alla de försäkringar och avtal som han fick skriva på innan han hamnade i öknen och nu är det så dags.

Pauls konvoj har nämligen blivit attackerad och det är mycket möjligt att han tror sig verkligen ha dött och vara i helvetet när medvetandet återvänder. But no such luck, den trånga träkistan han vaknar till liv i är högst verklig. Tack vare en mobiltelefon får Paul till slut ett samtal som meddelar att han är tagen som gisslan och har cirkus två timmar på sig att skaka fram ”five million money”.

Nu följer febrila försök från den instängde Paul att försöka få kontakt med dels sin familj i USA, dels någon på företaget eller UD som kan hjälpa honom ur knipan. Att det finns en grupp i Irak som jobbar på heltid med att ta hand om den här typen av gisslansituationer innebär inte riktigt den lättnad man skulle kunna tro, eftersom det då också går upp för Paul att han verkligen inte är Iraks första amerikanska gisslanoffer. Det där eftertraktade jobbet börjar mer och mer att framstå som en riktigt dålig idé.

Det enda negativa med att se en sådan här film ett antal år efter ”alla andra” är kanske att Reynolds prestation inte kommer som någon större överraskning. Det roliga är dessutom att han efter Buried knappast fortsatt att göra enbart superallvarlig film, utan verkar blanda och ge rätt friskt med en stor portion självdistans och humor (VSB: Deadpool).

Jag tänker mig att framgången för Buried består av tre delar. Dels Reynolds egen prestation som lyckas förmedla både frustration, ångest, sorg och ren jävla panik. Dels kameraarbetet (inklusive ljussättningen bestående av en tändare och mobiltelefonen) som ytterligare spär på klaustrofobin genom att hålla sig riktigt nära, för att några enstaka gånger zooma ut och visa vår protagonist som på botten i en avgrundsdjup brunn. Och så manuset som genom ett antal telefonsamtal både lyckas hålla liv i och fördjupa historien.

För Buried är inte bara en film om en människa som under ett par timmar kämpar och fruktar för sitt liv, det är också en film som passar på att säga några väl valda ord om både situationen i Irak och den på hemmaplan i USA. En av Pauls samtalspartners påpekar att männen som stängt in honom i kistan gör det för att skaffa mat på bordet till sina familjer, alltså samma anledning som Paul hade för att ta jobbet till att börja med. På ett sätt skulle man nästan kunna säga att han gått från en gisslansituation till en annan. Den senare är bara mer påtaglig och riktad mot honom som individ.

De riktiga skurkarna blir i slutänden inte de irakiska ”terroristerna” utan ett system som tillåter profitering på något så avskyvärt som krig. Oavsett var han befinner sig hamnar den lille mannen alltid i kläm.

Annonser