Nice to C you again: The man from U.N.C.L.E. (2015)

Texten publicerades för första gången på bloggen i augusti 2015.

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Det är kanske tveksamt om Austin Powers ska räknas till den kategorin men för ett tag sedan kom exempelvis Kingsman och nu är det alltså dags för en filmatisering av TV-serien The Man from U.N.C.L.E. En titel som egentligen blir lite missvisande eftersom det vi får se bara är upptakten till det samarbete som i slutänden kommer att bli U.N.C.L.E., det vill säga United Network Command for Law and Enforcement.

Den upptakten består av CIA-agenten Napoleon Solo och KGB-agenten Illya Kuryakin som av sina respektive organisationer tvingas till ett temporärt samarbete för att än en gång ta itu med en gemensam, fiende – nazister. Nazister som nu dessutom misstänks ha kommit över kärnvapen. En vital del i det projektet är forskaren Udo Teller, därför finns också dennes dotter Gabriella med i bilden.

Vad jag vet har jag bara sett Guy Ritchies Sherlock–filmer, men med utgångspunkt i dem skulle jag vilja påstå att britten är en ytterligt medveten regissör, rent visuellt. Jag inbillar mig att det ganska snart blir tydligt även i The Man… vad gäller exempelvis förtexter, kameravinklar och utsökt 60-talistisk retroporr. Filmens kvinnliga skurk som vidjerank och drottninglik, en vinglös Nike från Samothrake, placerats i fören på den smäckra motorbåten.  Hela tiden balanserar filmen emellertid på gränsen till att vara FÖR snygg för att kunna tas på allvar.

Och kanske är det inte heller meningen att man ska ta filmen på allvar. Eller också är det det… Det största problemet jag hade med The Man… var nämligen att filmen blandade olika stämningslägen hej vilt på ett sätt som aldrig skapa en tillfredsställande helhet. Ibland är det humoristiskt med lättsamt tjafs mellan de borna fienderna Napoleon och Illya. Det är också i dessa partier som filmen är som bäst.

Ibland ska det vara romantiskt mellan Gabby och någon av våra manliga huvudpersoner men det handlar sällan om mer än bara antydningar. Ibland ska det vara actionladdat på ett sätt som gör att man tror att Napoleon Solo helt plötsligt bytt namn till Frank Martin eller Xander Cage. Eftersom just dessa partier abrupt dessutom slutar andas den 60-talsluft som i allt övrigt är filmens (visuella) huvudpoäng blir resultatet att man slungas ur den klassiska spionstämningen.

Ytterligare andra gånger ska det bli väldans allvarligt med psykoser och nazisternas experimentalmediciska hemskheter. Efter att Ritchie blickat ned i de psykologiska bråddjupen får han lite problem att återigen lyfta sin skapelse till den lättsamma tjafsnivån. Och är tanken med den ömsesidigt rättrådiga avslutningen att publiken ska lockas att glömma bort årtionden av kapprustning och iskallt krig?

Utöver det dras The Man… tyvärr även med klumpigt berättande. Ett par scener (båtflykten från skurkfabriken och inbrytningen på skurkön) drar exempelvis ut alldeles för långt på tiden. Och jag tror faktiskt inte att publiken har riktigt så dåligt minne som Guy Ritchie verkar förutsätta mot slutet när upplösningen serveras i puréform på silverfat.

Rent skådespelarmässigt funkar huvudpersonerna Henry Cavill med stålkäken och Armie Hammer med ditoblicken bäst när de får jobba mot varandra. Alicia Vikander gör inte bort sig Noomi Rapace-style men presterar heller ingen särdeles minnesvärd Gabby. Vill man vara snäll ska kanske i alla fall en del av den skulden läggas på Ritchie i form av en svagt formulerad rollfigur och eventuellt även svag personregi. Jag vill minnas att även Sherlock-filmerna funkade bäst när de bara handlade om Sherlock och hans BFF John (och ja, efter en kontroll minns jag rätt).

The Man… blir i slutänden en film som siktar högre än den når, en Miu Miu som försöker bli en Prada. En retro-klänning som kanske inte prompt önskar att den vore vintage men som ändå aldrig kan undgå att jämföras med the real deal.

Omtitten:
Det känns som att The Man… helt klart tjänar på att ses lite på en höft. Ni vet, något som rullar på TV:n medan man har ett halvt öga på något annat eller någon annan. För när förtexterna och själva inledningen i Östberlin drar igång kommer jag på mig själv med att tänka “Inte tyckte jag väl att den var SÅ bra?”.

Och nej, det är framförallt inledningen, tillsammans med Daniel Pembertons tidstypiska score, vilka sätter en stämning som resten av filmen jobbar rätt bra med att riva sönder. Fördelen är väl att om man ser filmen med bara ett halvt öga är det framförallt utseendet och det lite tokroliga som slår igenom.

Lite spännande är det också att det återigen blir otroligt tydligt hur samspelet mellan Henry och Armie flyter på så pass bra samtidigt som det är så haltande i förhållande till Alicia för dem bägge. Och visst har vi sett Alicia göra bättre ifrån sig i andra filmer men hon tycks tamejfan född till att bära chica 60-talskläder.

Om du är sugen på en retroresa, varför inte göra den med streamingtjänsten C More? Som dessutom bjuder på en gratismånad så att man kan bli ordentligt hooked på deras utbud.