Alla någorlunda vana Stephen King-läsare vet att författaren är minst lika bra (vissa skulle hävda bättre) i det korta formatet som det långa. Ungefär nio (lite beroende på hur man kategoriserar) novell- och långnovellsamlingar hade det blivit innan Just After Sunset kom ut 2008.
Då hade det bara gått sex år sedan Everything’s Eventual där bland annat den filmatiserade 1408 ingick. Därför kan det tyckas lite paradoxalt att King inleder sitt förord med att beskriva hur han under 2000-talet tycktes ha tappat förmågan att skriva de där novellerna som under betydligt mindre gynnsamma omständigheter vällde ut ur hjärnan och ned i skrivmaskinen.
Men tittar man närmare på publiceringsdatumen på novellerna i Everything’s Eventual ligger nästan alla innan millennieskiftet och det var inte förrän King fick ett erbjudande om att redigera 2006 års omgång av Best American Short Stories som kranen kunde vridas på igen.
Novellerna som utgör Just After Sunset är alltså alla (nästan) nyskrivna och startar upp med den melankoliska spökhistorien ”Willa”. Helt ok, särskilt som King håller oss på sträckbänken ett tag vad gäller genre. Ren och skär postapokalyps är ett klart alternativ innan det blir tydligt vad det handlar om.
Därefter följer ”The Gingerbread Girl” och jag springer rakt in i samma vägg som med Duma Key. Inte bara för att novellen handlar om Emily som, efter att ha förlorat ett barn börjar springa och flyttar till Florida, utan för att den känns rätt tam. Skräcken i det här fallet rör rent mänsklig ondska och galenskap men det funkar inte på magnivån.
I likhet med Duma Key möter jag en Stephen King som fortfarande är en fantastisk författare och historieberättare, men som sagt förlorat drivet, förmågan att inte bara vidröra min hjärna utan hela kroppen. Och som i processen dessutom tycks ha blivit lite väl förtjust i att återanvända sitt eget material.
Både ”Harvey’s Dream” och ”The New York…” är i stora drag omskrivningar av ”Sorry, wrong number”. Det gör mig särskilt ledsen i fallet ”Harvey’s Dream” eftersom inledningen, där Janet frustreras över sin pensionärsmässige make, är så fantastiskt välskriven. Det följs bara inte upp av en engagerande historia.
Möjligen inbillar jag mig bara det hela eftersom jag strax känner igen historien som en gammal goding, men ”The cat from hell” är samlingens bästa. Osannolikt nog är det en text från ’77 som senare hamnade i filmen Tales from the Darkside men som aldrig blivit publicerad i någon av de tidigare samlingarna. Här tycker jag mig i alla fall känna igen den klassiske King. Kanske inte så välpolerad men med en råstyrka i beskrivningar, händelseutveckling och karaktärer som jag inser att jag vida föredrar framför de mer omsorgsfulla, välkomponerade, säkerligen mer raffinerade men (dare I say it?) lite menlösa nyare alstren.
Av nymodigheterna är ”N” den som ändå sticker ut en smula, sannolikt för att jag i alla fall inte efter ett par sidor kan se någon riktigt tydlig King-föregångare. Man skulle kanske kunna kalla den för en hommagenovell till både Lovecraft och Arthur Machen, något som King inte försöker skyla över eftersom han uttryckligen hänvisar till Machens utmärkta ”The great god Pan”.
Men, men, det är bara att bränna på och fortfarande hoppas på att det blir bättre. Näst på tur står Under the Dome.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Den enda jag kan säga att jag minns var den där N. Minns den som väldigt obehaglig även om jag inte kan berätta i detalj vad den handlade om. Minns att jag läste den på Warszawas flygplats under ett flygbyte.
N tillhörde klart de bättre bidragen i boken.
Det är inte direkt dålig bara lite beige. Jaha ja är väl min reaktion på de flesta av novellerna som jag numera i stort sett glömt bort. N är väl den som sticker ut lite.
@Filmitch: Klart man kanske har lite högre ställda förväntningar när det är Stephen King det handlar om. Men visst, de var väl mer slätstrukna än direkt dåliga.