Duma KeyFörsta nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?

Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.

Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.

Till en början håller sig Edgar på sin kant och träffar bara den unge Jack Cantorini som är anställd för att göra matinköp och annat som Edgar kan behöva hjälp med. Edgar blev nämligen svårt skadad i en bilolycka och har bland annat problem med att gå.

På Duma Key återupptar vår huvudperson en sedan länge bortglömd aktivitet: målning. Han blir allt bättre på både pennskisser och olja och det är närmast något magiskt över hans snabbt förvärvade skicklighet. Kan det vara så att han i sitt konstnärskap kanaliserar Salvador Dalí som en gång ska ha gästat ön eller kanske något betydligt mer olycksbådande?

Säga vad man vill, men King är om inte annat en jäkel på att kombinera säljsuccéer med självterapi. I Duma Key tar han återigen chansen att vrida och vända på den olycka som så när ändade hans eget liv den där sommaren 1999. Edgar har nämligen inte bara problem med att gå; King har berövat sin protagonist både högerarmen och en bit av hjärnan. Två skador som ska komma att ha betydelse för händelseutvecklingen i Florida.

Tja, inte blev det väl Duma Key någonting att hetsa upp sig över direkt och jag tror tyvärr inte att det bara hänger på att handlingen utspelar sig ett antal mil söder om Maine. I likhet med den tidigare Lisey’s Story (och i viss mån exempelvis Dreamcatcher) kan jag förvisso njuta av en nära nog ofelbar karaktärsutveckling och historieberättande, men själva historien är det inte så mycket bevänt med.

Edgars Florida-upplevelser talar helt enkelt inte till mig på magnivå och det är ju dit den braiga King alltid tidigare lyckats leta sig fram. Samtidigt vet jag inte om jag borde dra till med den slitna frasen ”It’s not you, it’s me”. Under läsningens gång tycker jag mig nämligen kunna identifiera alltför välbekanta element från tidigare verk. En nypa Bag of Bones och The Dead Zone, en knivsudd Salem’s Lot och Pet Sematary, en tesked ”The Sun Dog” och The Shining samt en rejäl klick ”Word Processor of the Gods”. Eller också kan ingen konstnär hålla på hur länge som helst utan att börja upprepa sig?

Nåvälan, Duma Key var faktiskt bara den första av flera böcker som jag har stående i hyllan inför mitt återbekantande med Kingen. Det kan bara bli bättre!

Men varför lyssna på mig? Filmitch tar upp Duma Key på sin lista över King tio-i-topp.

Annonser