alt. titel: Örnnästet

Where Eagles DareDet skulle ju ha varit så enkelt. In och ut, utan att nazisterna hann fatta vad det var som så kapitalt satte käppar i krigshjulet. ”Stealth and secrecy”. Eller ja, enkelt och enkelt… Om det nu är enkelt att fallskärma sig ned i tyska alperna vintertid, obemärkt ta sig in i ett tokbevakat och otillgängligt slott, rädda en tillfångatagen general som egentligen inte alls är general och sedan ta sig tillbaka till första bästa allierade näste med hälsan i behåll.

Men inte ens så enkelt komplicerat blir uppdraget för Major Smith och löjtnant Schaffer. För det första dör deras teamkamrater som flugor innan de ens hunnit sätta en fot i Schloß Adler. Ett faktum som deras överordnade dessutom verkar märkligt icke-överraskade av. För det andra tycks Major Smith ha tagit med sig en gammal flamma som han ständigt måste smyga sig undan till, utan att gruppen anar något (särskilt Schaffer är en misstänksam typ). För det tredje pratar alla, inklusive alla tyskar utom två, engelska. Även om de infiltrerande soldaterna kan prata flytande tyska, hur ska de veta när det är engelsk engelska och när det är engelsk tyska som gäller?!

En klassisk bok och en likaledes klassisk film. I likhet med Clive Cussler (eller varför inte Dan Brown) har Alistair MacLean ett patenterat koncept som han brukar hålla sig till, men det är kanske signifikant att hans mest populära alster är de som i viss mån avviker.

Filmen sparar inte på krutet; efter en summarisk inledning vid brittiska HQ är det fullt ös medvetslös som gäller för soldaterna. Men trots att de råkar ut för både oväntade dödsfall (eller är de så oväntade egentligen?) och arresteringar får man känslan av att det på något sätt ändå rullar på ganska så smärtfritt. Den kontaktperson man ska träffa på dyker upp som hon ska, orienteringen i den lilla byn Werfen och på slottet som sådant tycks aldrig skapa några som helst problem, ryggsäckar fullastade med dynamit ligger alltid kvar där man lämnat dem och ammunitionen tar aldrig slut. Det hela blir lite av ett två och en halv timme långt avsnitt av Mission: Impossible.

Dessutom är filmen av den där typen där ett välriktat allierat skott sänker tre nazister på ett bräde medan de tyska vapnen verkar vara laddade med lösplugg. Nazistbilar är också utrustade med förmågan att explodera när de rullas nedför en slänt.

Spänningen ska naturligtvis istället ligga i att man ständigt hålls på sträckbänken i fråga om vem som är vän och vem som är fiende. Är major Smith en vanlig major, en dubbelagent eller till och med en dubbel-dubbelagent? Hur högt upp i MI6 går den tyska infiltrationen?

Som kanske märks är jag inte helsåld på Where Eagles Dare, klassiker eller inte. Jag undrar om det till viss del beror på skådespelarna. Eller kanske snarare skådespelaren, för Clintan som Schaffer är råcool som vanligt när han knivar ned nazister högt och lågt, alternativt skjuter ned dem efter ett artigt ”Hello”.

Nej, den jag har problem med är återigen Richard Burton vilket blir bekymmersamt eftersom han är navet runt vilken hela historien snurrar. På något sätt känns hans prestation hela tiden distanserad och jag blir aldrig tillräckligt engagerad i hans majors öden och äventyr för att ens tycka att den klassiska kampscenen på linbanegondolens tak är särskilt spännande.

Då blev jag mer tagen av den andra örnfilmen, alltså The Eagle Has Landed, där det faktiskt blev ganska spännande och bonusen dessutom var att man sympatiserade både med tyskar och med engelsmän. Bara dryga 20 år är naturligtvis inte någon särskilt lång tid efter avslutandet av ett världskrig, men jag kan ändå inte komma från känslan av att Where Eagles Dare med avseende på ensidigheten i storyn lika gärna hade kunnat produceras 1948. Nu är jag grymt nyfiken på att se om The Guns of Navarone, en film som jag minns som outhärdligt spännande och inte alls lika tillrättalagd som den här.

Annonser