När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.
Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?
Och nog finns det fog för den där klassikerstatusen. Det är inte många döda stunder under filmens nästan tre timmar långa speltid. Många av karaktärerna är förvisso stereotyper, men så till den grad att de snarare närmar sig symboler eller ikoner och därmed blir lättare att svälja. Det understöds förstås också av deras smeknamn, vilka snarare låter som titlar: ”the scrounger”, ”the cooler king”, ”the tunnel king” och ”the manufacturer”.
Men alla behöver inte vara stereotyper. Vi har ju exempelvis den inte-bottenlöst-genomonde-lägerkommendanten som få föra sig med en viss heder i behåll, tack vare att han verkar hysa en viss motvillig respekt för sina klienter (eller vilken term fångvården för tillfället föredrar). Den bottenlösa nazistondskan reserveras istället för hans läderrocksklädda och feminiserade kollegor inom SS och Gestapo.
På ett sätt kan man i och för sig förstå tanken med att skapa ett fångläger enkom för utbrytarkungarna bland tredje rikets krigsfångar. Det skulle (åtminstone teoretiskt) kunna vara lättare att hålla koll på 250 frihetstörstande officerer i ett läger än i 250 olika läger.
Samtidigt är det inte svårt att föreställa sig att alla dessa 250 med gemensamma krafter kommer att försöka sig på alla rymningsförsöks moder. Nyckelpersoner (vilka som av en ren händelse också är precis de män som vi som tittare får stifta lite närmare bekantskap med) stjäl, lånar och övertalar sig till identifieringspapper, civila förklädnader och omvärldsbevakning i form av lägligt placerade järnvägsstationer.
Vad jag faktiskt inte visste innan denna titt, trots att jag sett filmen förut, var att den var en BOATS. I mars 1944 flydde 76 krigsfångar från lägret Stalag Luft III i nuvarande Polen. I och med det finns det förstås en hel del man skulle kunna klaga på i historiens namn. Det var som sagt bröstvårteförfrysande kall mars och inte ljummen högsommar när det hela utspelade sig. Mycket av det som fångarna nu själva fixar i form av kläder, tågtidtabeller och identifieringspapper fick man egentligen från lägervakter. Och av de 76 som flydde var inga amerikaner. Alltså ingen übercool motorcykelrejsande Steve McQueen eller lagomt nonchalant James Garner.
Men eftersom jag inte är en sådan som sitter och närgranskar uniformer i krigsfilmer gör det inte så mycket i just det här fallet. Inte heller att filmen magnifikt bombar Bechdeltestet genom att inte ha med en enda kvinnlig talroll. Kanske beror det på att den levererar en stor dos eskapism, trots att den uteslutande handlar om fångenskap?
Och den här eskapismen undrar jag om den inte till stor del kommer sig av att The Great Escape skapar en rätt intressant balans i mötet mellan Elmer Bernsteins käcka marschmelodi och oväntat mörka händelser. Alla tar sig inte lika visslande sorglösa ur sin fångenskap som man kanske skulle kunna tro och ett triumfatoriskt gränskorsar-slut à la familjen von Trapp är inte aktuellt.
Att få se en sådan här toppfilm på storduk tillhör inte vanligheterna och det skulle vara ännu ovanligare utan en sådan förnämlig institution som Filmhuset och Cinemateket. Vi hade förmånen att genom filmspanarkollegorna Fredrik och Lenas arbetsgivare få en föredömligt trevlig biostund i decembermörkret. Stort tack!
Blev de andra lika fångade? Varför inte se efter?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Moving Landscapes
Fredrik on film
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hmmmmm. Nu blir jag lite brydd här och kanske till och med en anings irriterad. Om nu filmen är gjord efter premissen att historien är sann och _ingenting_ stämmer med verkligheten…..alltså…..det är ju BOATS när dom är som sämst (som vi pratade om angående Monica Z till exempel). Jag VILL ju så gärna tro att filmen jag såg ÄR sann, annars tappar jag hela grejen. Å andra sidan hade jag ännu hellre sett att dom grävde dom där tunnlarna i det kallaste av mars (”bröstvårteförfrysande” – bra ord! ;)), hackade sig igenom svagt upptinad tjäle. Då hade filmen hellre fått vara fem timmar lång – och sann.
Underbar liten kultfilm
Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Det mesta är vi överens om. Dock kunde jag inte undvika att bli lite besviken på trovärdigheten i filmen som sänkte betyget och helhetsupplevelsen en aning. Uppenbarligen tänkte jag inte på det när jag såg den första gången. Nu var det en sak som jag inte kunde blunda för.
Trots allt en klassiker i en genre som man inte får så mycket från nu för tiden. Matinéfilmerna saknar man, helt klart.
@Fiffi: Jag fattade ändå för att huvudpoängen med filmen var att hylla de femtio som dödades och den ansträngning som behövdes för att gräva tunneln. Utöver det tillät man sig rätt stora poetiska friheter. Det blir ju tex en mer tilltalande film när den utspelar sig på sommaren. Jag tror helt enkelt inte att jag uppfattade som att den siktade på 100% realism.
@Susie: Nå, inte så liten men trots det naggande god;) Välkommen till bloggen och kommentarsfältet!
@Movies-Noir: Ja, det är ju den där lite skumma blandningen som ändå funkade förvånansvärt bra för min del. Matiné, men ändå allvarsam.
Jag hade inte heller förstått att det var en BOATS och jag har märkt att hela den ”problematiken” faktiskt inte stör mig speciellt mycket. Inte när det gäller Monica Z och inte när det gäller The Great Escape. Det är kanske för att alla filmer nånstans bygger på verkliga händelser eller åtminstone nån persons verkliga erfarenheter som sen ligger till grund för ett manus. När verkliga namngivna personer är med i en film ser jag det mer som en version, en sorts tvilling från en annan värld (som i Talismanen), av personen i fråga.
Högst betyg av alla? Av alla som sätter betyg i alla fall. Oväntat. Du som brukar vara lite kinkig. 😉
@Jojjenito: Hade mer problem i Monica Z, men jag kan än så länge inte sätta fingret på vad det är som får mig att acceptera eller förkasta en BOATS om den rör sig allt för långt bort från ”verkligheten”.
Well, what can I say… Eskapismen kanske dränkte kinkigheten? Men jag kan väl ändå inte ha satt ett högre betyg än Jessica? 😉