Madeo (2009)

alt. titel: Junko Junko, Mère, Madre, Mother

“A boy’s best friend is his mother”

Ett citat som modern till Do-joon utan tvekan skulle ställa upp på. Hon är äldre, ensamstående (sannolikt änka) men kan aldrig släppa oron för sonen. Han synes ha en intellektuell funktionsnedsättning och umgås enligt mamman alldeles för mycket med den halvkriminelle Jin-tae.

Hennes lojalitet prövas hårt när en ung flicka, Ah-jung, hittas mördad och Do-joon anklagas för mordet. Hon gör allt i sin makt för att bevisa hans oskuld även om det så bygger på att förövaren istället är Jin-tae.

Sista hålet i Bong Joon-ho-filmografin igenpluggat! Efter Barking Dogs Never Bite levererade regissören thrillertragedi i Memories of Murder och monster-extravaganza i The Host. I Mother valde han som synes att gå tillbaka till thrillertragedin, men nu ur ett annat perspektiv än polisens.

Vilken dock fortfarande är exakt lika inkompetent. Det räcker med rena indicier för att man ska vända uppmärksamheten mot Do-joon som förstås inte alls har förmåga att hjälpa sin egen sak det allra minsta. Hans mamma har i sin tur små ekonomiska möjligheter att leja vettig advokathjälp, särskilt som hela den lilla staden raskt vänder sig mot både henne och sonen. Inte underlättar det heller att advokaten är du och bror med både åklagaren och överläkaren på det lokala mentalsjukhuset (dit man vill skicka Do-joon).

Återigen skapar Bong Joon-ho en fin balans mellan det spännande, våldsamma, tragiska och tragikomiska. Just humorinslagen är klart färre jämfört med exempelvis Barking Dogs… men vi återser åtminstone de amatörmässiga hoppsparkarna mot bilars sidospeglar.

Det som verkligen har utvecklats under de nio år som hann gå mellan debuten och Mother är den visuella estetiken. Detta blir omedelbart synligt eftersom filmen öppnar med en svepande horisontell vy över ett sädesfält med en ensam kvinna. Det är helt enkelt väldigt mycket snyggare, oavsett om det gäller bildkomposition, inramningar eller kameravinklar som ibland får spegla varandra.

Klassbudskapet betonas också i högre utsträckning, möjligen med ett extra genusperspektiv. Det visar sig nämligen efter ett tag att Ah-jung inte var någon ängel, utan hade ett visst rykte bland stadens manliga befolkning. Alltså kan det finnas andra personer, förutom Do-joon, som skulle kunna ha motiv för att röja flickan ur vägen.

En vinkel som jag tidigare inte funderat på i samband med Bong Joon-ho är att han verkar gilla gråskalan hos de här lite mer vardagliga regelbrotten som vi alla ägnar oss åt. Å ena sidan har vi som sagt ett allvarligt, “riktigt”, brott i och med mordet på Ah-jung. Å den andra utför vår huvudperson akupunktur, vid sidan av sin försäljning av medicinalörter, på stadens kvinnor vilket tydligen är olagligt (för att hon saknar något slags tillstånd?). I Barking Dogs… struntade alla hyresgäster högaktningsfullt i hundförbudet. Och i Parasite snyltade Kim-familjen så mycket det bara gick på både samhälle och enskilda individer. Men i och för sig, denna lagliga gråskala matchar förvisso regissörens fascination för den klassmässiga. I någon mån hänger de ju också intimt samman.

Om inte annat gjorde Mother att jag blev sugen på att se om Memories of Murder. Bland annat för att se om jag kan utröna varför det pratas så mycket mer om den filmen. Är den verkligen så mycket bättre eller handlar det snarare om att huvudpersonerna där är manliga poliser och inte en maktlös mamma?

Memories of Murder (2003)

Såklart det blev en omtitt när Memories of Murder bara låg och väntade på SVTPlay. Och nej, jag måste medge att det är väl ogint att säga att det pratas mer om den filmen för att den handlar om manliga poliser. Den ÄR i många avseenden bättre, inte minst mer spännande eftersom man där tampas med en reell seriemördare.

Och de här svepande horisontallinjerna finns redan i den tidigare filmen, så kanske det helt enkelt har att göra med om regissören befunnit sig i staden eller på landet? På det hela taget måste jag säga att Bong Joon-ho tar ett enormt visuellt kliv framåt från Barking Dogs… med Memories of Murder och det på bara tre år. Imponerande.

Sedan är det förstås värt att notera att den förste som anhålls för morden i Memories of Murder är mer eller mindre samma unge man som Do-joon. Det vill säga en person som inte helt på det klara med vad han anklagas för eller allvaret i situationen. Skillnaden är dock att polisen till slut är tvungen att släppa sin misstänkte på eget bevåg när det blir allt för plågsamt uppenbart att han inte är den de söker.

Det finns ingen annan råd än att jacka upp mitt gamla betyg.