alt. titel: Memories of Murder

Poliskåren i Hwaseong är mer måna om ytan de kan förmedla till pressen än om sitt rykte. För att inte tala om mängden brott som de faktiskt löser. Efter att fullkomligt ha misskött en mordplats och plockat in en ”misstänkt” som ”erkänner” (efter lite hoppsparksövertalning) kan polischefen och de två ansvariga poliserna med ett brett leende göra tummen upp inför journalisternas kameror. Slutet gott, allting gott.

Den ende som inte faller in i hyllningskörerna är den besökande Seoul-polisen Seo Tae-yoon. Han förlitar sig mer på fysiska indicier och bevis än framtvingade bekännelser från förmodade förövare som uppenbart inte har alla hästarna hemma i stallet. Snart följer också fler mord på det första, vilket får polisen att motvilligt inse att deras första alternativ knappast kan ha varit mördaren.

Äntligen har jag då kommit mig för att se Bong Joon-hos omtalade seriemördarthriller. Till att börja med tog det dock ett litet tag att för mig att köpa upplägget eftersom jag såg Memories of Murder efter The Host. I den efterföljande monsterfilmen spelar ju regissörens go-to-leading-man Song Kang-ho närmast en person som hans polis i den här filmen skulle ha släpat in till stationen och slagit en bekännelse ur. Alltså en person som inte är helt tillräknelig och därför blir en enkel förövare när polisen inte orkar genomföra något egentligt polisarbete.

Jag har inga större problem att fatta varför Memories of Murder blivit så pass omtalad och hyllad för Bong Joon-ho (som skrev manus, baserat på en pjäs från 1996, tillsammans med Shim Sung-bo) lyckas hålla väldigt många bollar i luften. Vill man, är det inga större problem att enbart se Memories of Murder som en kompetent berättad seriemördarthriller, vilket i sig är gott nog. Men filmen lyfter också fram dynamiken mellan de olika poliserna och hur relationen samt maktförhållandet mellan dem skiftar under filmens gång.

Det enkla sättet att belysa skillnaderna mellan Song Kang-hos brutala och klantiga polis Park Doo-man och Kim Sang-kyungs mer slipade och cerebrala utböling Seo Tae-yoon hade varit att låta oss följa Seo Tae-yoon redan från början. Uppröras tillsammans med honom över hur undermåligt polisarbete som genomförs i provinsen där man inte ens kan skydda ett fotavtryck vid en brottsplats från att bli demolerat av en traktor. Ett annat alternativ hade förstås varit att göra Park Doo-man till en betydligt listigare typ som under utredningens gång får en chans att visa den arrogante stadsbon hur man löser brott på landsbygden.

Men Bong Joon-ho dumpar alltså sin publik i knät på Park Doo-man och hans hetlevrade kollega Cho Yong-koo (spelad av Kim Roi-ha), vilken tycks tro att polisarbete består i att go all Bruce Lee på de stackars satar som kollegorna med gemensamma krafter släpat ned i ”förhörsrummet” i polisstationens källare. Vi tvingas därmed både dela deras frustration över misstänkta som vägrar att erkänna det poliserna inte behöver några bevis för att veta ändå och inta ett slags utifrån-perspektiv på Seo Tae-yoons frustration över poliser som inte kan särskilt mycket mer än klå upp förmodade förövare.

Samarbetet mellan poliserna böljar fram och tillbaka, mellan vad som i stunden synes vara genombrott och knytnävsslagsmål när meningsskiljaktigheterna blir för många eller för stora. Undan för undan närmar sig Park Doo-man och Seo Tae-yoon varandra, i det att den lokale polisen genuint börjar vilja hitta den riktige gärningsmannen medan hans kollega bara vill kunna sätta dit någon som han ”vet” är skyldig till brotten.

Förutom polis-aspekten visar Bong Joon-ho redan här på vad en av hans allra tydligaste hjärtefrågor: konflikter mellan de som har och de som inte har. Memories of Murder ställer inte bara stad mot land utan också utbildade mot outbildade (i Hwaseong blir man polis om man saknar formell utbildning medan Seo Tae-yoon har gått på universitet), poliser mot civilister och poliser mot pressen. Samt, icke minst, staten mot befolkningen då filmen tilldrar sig i mitten av 80-talet när Sydkorea styrdes av en militärregim och olika former av protester eller upplopp var legio.

Som om allt detta godis inte vore nog ger regissören också prov på sin självsäkra och eleganta visuella stil, vilken bjuder på såväl vackra scener som en känsla av närmast övernaturlig fruktan och hopplöshet i svallvågorna av mördarens framfart. Innan jag läste på tyckte jag förvisso att slutscenen, som på ska involvera tittaren själv, kändes lite pretentiös. Men när jag förstod att Memories of Murder i någon mening är en BOATS och att en förövare till dåden kunde identifieras först 2019 blir den faktiskt riktigt logisk. När Bong Joon-ho gjorde sin film fanns absolut möjligheten att mördaren själv skulle sitta i publiken.