alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Nu har åtminstone Gang-du någon slags försörjning för sig och dottern eftersom han jobbar tillsammans med Hee-bong i dennes lilla kiosk vid Han-flodens strand i Seoul. Men det är en lokalisering som ska visa sig ödesdiger den dagen ett enormt monster kravlar upp ur floden och börjar glufsa i sig folk till höger och vänster. Däribland Hyun-seo. Men Gang-du får i och med katastrofen ett slags faderskapsuppvaknande och i sin övertygelse om att dottern fortfarande är vid liv samlar han hela sin dysfunktionella familj för att rädda henne.

Under andra halvan av 00-talet började det snackas ganska mycket om en sydkoreansk monster-film. Då visste i alla fall inte jag att filmen var regisserad av den Bong Joon-ho, bara att det var en snackis som man borde se. Då hade jag i och för sig sett i alla fall ett par filmer från landsmannen Park Chan-wook men särskilt van vid sydkoreansk film var jag verkligen inte. Inte heller vid Bong Joon-hos svartsynta komiska ådra. The Hosts speciella blandning av teman och stämningar hade därför svårt att hitta en bohåla i mitt hjärta.

Men nu, nästan 15 år senare, och några ytterligare filmer under bältet var det dags att ge The Host en ny chans. Jag gillade ju Parasit, kanske var det bara så enkelt att jag inte fattade storheten med Bong Joon-hos monsterrulle när det begav sig?

Lyckligtvis kan jag nu till viss del svara ”ja” på den frågan. Lite mer förberedd tycker jag att det var betydligt lättare att uppfatta och uppskatta alla olika lager och historier som Bong Joon-ho vill berätta. Några av dem känns igen från Parasit – fokus på familjen med en skruvad och smått destruktiv sammanhållning, faderskapsproblematiken, sonen som i sin tur inte uppskattar sin far innan det är för sent och klasskampen. Här är de emellertid kompletterade med bilder av den Lille Mannen mot det mäktiga Systemet, både i perspektivet av familjen Park mot militär och polis men också Sydkorea mot USA.

Hela historien börjar nämligen med ett amerikanskt militärlabb där en kallsinnig forskare tvingar sin stackars labbassistent att dumpa en massa kemikalier rakt ned i avloppet enbart för att flaskorna var dammiga. Att de därmed i praktiken dumpas rakt ut i Han-floden bekymrar honom inte särdeles mycket. Även senare under filmen görs det tydligt att särskilt amerikaner (men även WHO) kommer in och börjar styra och ställa som om de ägde landet.

Så här i Corona-tider får förstås också The Host en alldeles särskild aktualitet eftersom monstret ryktas sprida ett livsfarligt virus, varvid Gang-du betraktas som patient zero. Under stora delar av filmen går Seouls invånare omkring med munskydd och hostningar får folk att panikslaget backa undan. I en tragikomisk scen, som väl beskriver Bong Joon-hos bitska humor, får en man spotta i en vattenpöl som med hjälp av en framrusande buss strax får stänka ned alla de som försökte hålla sig undan hans hostningar och snörvlanden.

Så absolut stora kliv framåt i min relation med The Host. Filmen har dock fortfarande ett par skavanker som jag inte riktigt kan komma överens med och det var också främst de jag mindes från min första titt. Tempot hackar från gång till annan och någonstans i mitten känns det som om det hela liksom börjar om från början igen. Buskisinslag blir banne mig aldrig lättare att svälja, oavsett hur många gånger jag stöter på dem.

Och även om själva designen av monstret är coolt, som en supermutationshybrid mellan en apa, en ormhuvudfisk och en Guillermo del Toro-vampyr, är dess fruktansvärt dåliga animering mitt allra tydligaste minne. Jag kan alltså inte ens ursäkta det hela med att ”Nå, 2006 var det det bästa vi någonsin sett”. Svagheterna ligger främst i monstertexturen och dess förmåga att smälta in i omgivningen. Rörelsemönstret funkar riktigt bra men kommer man lite närmare påminner skinnet mest om gamla bildäck och hela varelsen saknar påtagligt fysisk tyngd, trots att det kan välta lastbilar på löpande band.

The Host är just nu för min del en film som egentligen är som bäst när den inte ska vara en renodlad monster-film, utan avhandlar allt det som följer i monstrets spår. Scenen där familjen tagit skydd i Hee-bongs kiosk och delar en måltid på snabbnudlar tillsammans med den försvunna Hyun-seo var både vacker och hjärtskärande i all sin enkelhet. Med tanke på hur Bong Joon-ho väljer att avsluta sin historia, undrar jag om inte det är hans inställning också.