AuGhibli är till ända. Jag kan bara hoppas att ni tyckt det varit lika roligt att läsa som jag tyckte att det var att se och skriva. Kanske har jag till och med lyckats uppmuntra till ett par japanska Netflix-besök? För egen del blev resan så pass inspirerande att jag insåg att jag inte kunde leva utan TriArts BR-Miyazaki-box.
Och därmed har jag redan avslöjat var min främsta lojalitet ligger. Ghibli har sedan starten 1985 försökt ta in regissörer och animatörer som skulle plocka upp grundarnas fackla. Men i mångt och mycket har produktionen ändå hela tiden präglats av Hayao Miyazaki samt Isao Takahata. Och av de två föredrar jag helt klart Miyazakis filmer. Jag kan uppskatta Takahatas känsla för (magisk) realism och förmåga till visuella påfund rent intellektuellt, men hans filmer ger mig aldrig samma hisnande känsla som Miyazakis bästa verk.
Ghibli har hållit sig från trötta uppföljare (med ett möjligt undantag, men jag skulle inte gå så långt som att kalla Katternas rike för trött) och ingen film är den andra lik. Trots det går det att se förenande teman i nära nog alla produktionerna, vilket sannolikt är en konsekvens av att Miyazaki och Takahata varit så pass inflytelserika.
Oavsett om berättelserna varit realistiska, fantastiska eller alla tänkbara varianter däremellan går det exempelvis i princip alltid att hitta stråk av natur(mystik). Ibland handlar det om något så enkelt som att höra vinden svepa över gröna fält eller vågornas brus (Minnen av igår eller När Marnie var där), ibland går det över i närmast militant miljöaktivism (Pompoko eller Mononoke). Jag kan inte säkert avgöra om de två temana hänger ihop, men något annat som utmärker Ghiblis filmer är att de, till skillnad från många andra animes, sällan fokuserar på stridsscener eller coola fajter. Konflikter i Ghiblis värld löses oftast på andra sätt än med svärdet i hand. Med några få undantag innehåller filmerna sällan en tydligt utpekad skurk eller antagonist.
Jag skulle inte säga att filmerna kategoriskt ställer natur mot kultur eftersom de ofta lyfter fram ett ideal av människa och natur i harmoni. I detta härad finns i så fall mer tydliga dikotomier som land-stad eller tradiitionalitet-modernitet. Sett till hela Ghiblis filmografi är det ändå ambivalenta dikotomier, där Pompokos utskuffade mårdhundar skulle kunna ställas mot frustrationen över gammaldagsa metoder hos flygingenjörerna i Det blåser upp en vind. Å ena sidan ett Japan som vill vara modernt och utvecklingsinriktat, å den andra en nation som sörjer hur traditioner och respekt kastas överbord i kapplöpningen mot framtiden. Oavsett i vilket läger en aktuell film sätter ned foten kan vi konstatera att det inte är någon större idé att vända sig till Ghibli om man är ute efter radikalitet.
Ett ytterligare perspektiv tycker jag handlar om relationen mellan föräldrar och barn, vilket förstås blir extra tydligt eftersom Ghiblis protagonister så ofta är barn och ungdomar. Jag skulle däremot inte påstå att det per automatik innebär en kollision mellan modernitet och traditionalitet, där ungdomarna står för moderniteten. Se bara på Uppe på Vallmokullen där det är eleverna som kämpar mot de vuxna för att bevara ett stycke historia eller hur prins Ashitakas känsla för en hävdvunnen harmoni och respekt för naturen ställs mot Lady Eboshis fokus på effektivitet och industrialism.
Nej, däremot förekommer det ganska många frånvarande eller oförstående föräldrar i Ghiblis filmer och det gäller för såväl Miyazaki som Takahatas produkter. Kiki drar iväg på sin kvast för att klara sig på egen hand i vid världen, Chihiros föräldrar är bokstavligt talat giriga svin i Spirited Away, trollkarlen Fujimoto försöker handgripligen tvinga Ponyo till att behålla sin havskropp medan prinsessan Kaguyas fosterfar synes enbart intresserad av den sociala status som han kan få genom dottern.
To be continued…
Rörliga bilder och tryckta ord 