alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday
Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.
Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet.
Men redan innan semestern har Taeko av någon anledning börjar fundera en hel del på tiden då hon var tio år och gick i femte klass. De här minnena och hennes tioåriga jag kommer att bli en ihärdig följeslagare, även ute i den japanska spenaten.
För den oinsatte (som jag) är det allt för lätt att uppfatta begreppet ”manga” som något som enbart porträtterar fantastiska historier med en massa action, fajter och blod. Men Minnen av igår bygger på också på en manga. Om jag förstått saken rätt är det skildringarna av den tioåriga Taekos liv som har en manga-förlaga och så har Takahata hittat på ramhistorien med den unga kvinnan som åker på lantgårdssemester.
Dåtids-framställningen är ganska rapsodisk och består av ett antal segment som tar upp olika händelser som den äldre Taeko har anledning att minnas, men utan någon särskild inbördes ordning. De sätter dock fokus på hur det var att vara flicka i 60-talets Japan med äldre systrar som gillade Beatles, stränga fäder, kärlekshistorier, hur det var att äta sin första ananas och lärarinnor som höll föreläsningar om menstruation. För att inte tala om den outsägliga skammen när alla pojkarna helt plötsligt fick nys om att flickor kunde få slippa gympan på grund av mens och därför trodde att alla flickor som inte var med på gympan hade mens.
Taeko funderar lite på det här med minnen – hur kommer det sig att man minns det man minns och hur påverkar minnen ens nutid? Är det exempelvis mer sannolikt att man minns en enda örfil från barndomen än om den varit fylld av dem? Men på det hela taget är Minnen av igår en rakt berättad historia som inte har så stora pretentioner vare sig när det gäller horisont eller innehåll. Till viss del påminner den dock en smula om Min granne Totoro eftersom här finns en ganska stor portion naturromantik. Det är ingen större tvekan att Takahata vill få oss att förundras över den bördiga Yamagata-regionen där natur och kultur utvecklats i tät förening under århundraden.
Allt som har med naturen och vyer att göra är elegant och närmast sakralt tecknat medan människorna i Taekos 80-talsnutid ser en smula märkliga ut i ansiktet. Det är något med hur de i vissa lägen får relativt prominenta kindknotor, Dåtids-stilen är mer skissartad och suddig i kanterna så det är inga större problem att hänga med på i vilken tidsperiod vi befinner oss. Det finns egentligen inget i själva historien som hindrar att Minnen av igår skulle ha varit en vanlig spelfilm men det stör absolut inte att den är animerad.
Det är inget direkt ös i Minnen av igår men jag tyckte ändå om filmen, inte minst för att den faktiskt ganska ömsint och omsorgsfullt försöker beskriva en liten flickas vardagsliv. Även här påminner den alltså också om Min granne Totoro även om den berättelsen ramades in av mer allvarliga omständigheter med den sjuka modern. Gillar du den realistiska sortens anime torde Minnen av igår vara ett utmärkt val. Själv är jag dock sugen på att få komma tillbaka till Miyazakis mer fantasirika skapelser.
Bloggkollegan Filmitch och jag hade väldigt olika upplevelser av Taekos minnen
Rörliga bilder och tryckta ord 
Stämmer väl att vi har olika upplevelser av filmen alt namn på den skulle kunna vara ”Klockorna stannar”. Det var många suckar i tv-soffan när jag såg filmen
Intressant att den litterära förlagan inte hanterar vuxenhistorien. När jag såg filmen i vintras blev jag helt såld just på porträtteringen av barns skeva perspektiv, men inte lika imponerad av ramhistorien. Någonstans berörs jag mer av detta barns kamp med vardagen än av den mer extrema situationen i Eldflugornas grav. Högre igenkänningsfaktor kanske.
@Filmitch: Det lite lustiga är att jag inte har några större problem att förstå om man inte tycker om den. Jag blev som sagt mest överraskad av att jag själv gjorde det
@Carl: Ghibli är ju ganska bra på barndomsskildringar av någon anledning, kanske det hänger ihop med det? Plus att jordbruksbudskapet blev lite väl övertydligt i vuxendelen, även om jag tyckte att även det var ganska underhållande
Jag upplevde att jordbruksvurmen blev lite obehagligt nationalkonservativ, men det kan ha varit dagsformen. Jag hade lite problem med att huvudpersonen har så lätt att öppna upp när alla minnen handlade om att forma en osäker och reserverad personlighet. Jag antar att tanken är att miljöombytet hjälper till, men det var ett par steg som saknades för mig.
Det jag verkligen gillade med hur barndomen skildras är att jag helt kunde leva mig in i hennes upplevelse av alla situationer som superviktiga med avgrundsdjupa besvikelser och förkrossande pinsamheter men samtidigt fick perspektivet från vuxna och lite mer avslappnade barn som tar situationerna med en axelryckning. Det är skickligt att låta båda perspektiven ha lika mycket rätt. Sådana som Miyazaki uppvärderar gärna barnasinnet, vilket också ger bra filmer men inte berörande på det här sättet.
@Carl: Nej, någon direkt nationalkonservatism kände jag inte av. Däremot håller jag med om att det blev lite märkligt hur snabbt Taeko började dela med sig av sina minnen. Tror jag i det avseendet bara skyllde på det här lite sentimentala kärlek-vid-första-ögonkastet, vilket jag uppfattar att asiatisk film kan vara ganska svag för.
Jag tycker iofs inte att detta är den enda Ghibli-filmen där jag som tittare verkligen kunde leva mig in i hur det kunde kännas att vara sex eller tio eller fjorton år utan att det kändes krystat. De (eller iaf Miyazaki och Takahata?) är fenomenala på just barndomsskildringar och här är väl ett rätt bra exempel på just det du säger. Man kan både leva sig med i besvikelserna samtidigt som man kan stå vid sidan av och vara ”vuxen”
Inte sett.
@Henke: Skulle kanske kunna vara värt ett försök för din del. Men det är iofs ont om bitterljuva kärlekshistorier 🙂