alt. titel: Katternas rike, The Cat Returns, Katteprinsen

I min text om Hayao Miyazakis långfilmsdebut, Slottet i Cagliostro, liknade jag mästertjuven Lupin III vid en katt som alltid landar med tassarna i backen. Föga kunde jag då ana att Ghibli dryga tjugo år senare skulle klämma ur sig Katternas rike, en slags mashup mellan Miyazakis hjälte och kattfiguren Baronen från Om du lyssnar noga.

Haru är en lätt glömsk och virrig tonårig tjej som försover sig om morgnarna och är kär i coole klasskompisen Mashida. Hon är också ganska impulsiv, vilket kommer väl till pass den dag hon räddar en katt från att bli överkörd. Samma natt väcks hon av en märklig parad. Det är kungen av katter som kommit för att tacka henne eftersom den hon räddade var ingen mindre än kronprinsen. Därför har kungen nu beslutat att hans undersåtar ska göra allt för att bringa Haru lycka.

Tyvärr är katters uppfattning om lycka inte att hooka upp tonårstjejer med den coole killen. Deras lycka handlar istället om att sniffa kattmynta samt ha ett helt skåp fullt med möss i skolan. Och så gifta sig med prinsen, förstås. Haru är föga förvånande måttligt attraherad av allt detta och får då rådet att söka upp Baronen och hans sidekick, den tjocke Muta. Men innan Baronen och Muta hinner göra något åt Harus knipa kidnappas hon av ett gäng katter och förs till katternas rike.

En extremt lös spin off på Om du lyssnar noga, alltså. Lyckligtvis tycks detta vara enda exemplet där Ghibli återanvänt sina egna produkter och vi har än så länge sluppit filmer som Princess Mononoke – This Time It’s Personal eller Porco Rosso in Space. Men jag tycker som sagt att det finns ganska klara kopplingar även till Slottet i Cagliostro. Baronen är lika klurig och orädd som Lupin medan Muta i sin tur ofta får ta rollen som comic relief, i likhet med Daisuke Jigen.

Katternas rike är på det hela taget en rätt underhållande och påhittig saga. Inte lika snygg som vare sig Kikis expressbud eller Totoro men levererar samtidigt mer historia. Det är faktiskt ganska roligt när misshagliga hovnarrar blir utkastade från den kungliga festen av ninjakatter eller Muta inkapslat sig själv i kattmyntagelé. Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att filmen berättar sin historia relativt rakt upp och ned och inte bjuder på några större överraskningar. Nu när man ändå blivit bortskämd med Spirited Away, tänker jag…

Därför får Haru först vara dödligt förälskad i sin klasskompis för att därefter raskt falla för den elegante Baronen istället. I ett ganska tajt läge bekymrar hon sig över att Muta tycker att hon är för tung (läs: tjock) medan den överviktige sidekicken förstås är fullkomligt besatt av mat. Under den kungliga festen råkar den uppträdande knivkastaren (läs: bläckfiskkastaren) kapa sin assistents linne så att hon måste springa ut från rummet med tassarna för sina icke-existerande bröst. Kattkungen får gå omkring och säga ”purrrrrfect” hela tiden (ok, det är faktiskt ganska roligt…)

Filmen är knappast mer subtil med sin huvudsakliga poäng eftersom Baronen tidigt påpekar att katternas rike bara är för sådana medlemmar av kattsläktet som inte vet var de hör hemma. När Haru är i sluttampen av sin kamp för att lämna katternas rike får hon säga något i stil med ”Nu förstår jag! Jag hör hemma i min vanliga värld!” Och det trots att filmen inte målat upp någon särskilt tydlig bild av att Haru skulle vantrivas något enormt i sin vardag innan allt det märkliga började hända.

Men som sagt, en underhållande saga och jag hade verkligen inte tråkigt under titten, vilken dessutom håller sig till modesta 75 minutrar. Den ger dessutom anledning att undra över om det är det japanska samhället generellt eller bara Studio Ghibli som är väldigt förtjust i katter.

Idag har jag och katterna sällskap av Fripps filmrevyer