alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice
Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.
Ja, Kiki förkroppsligar verkligen sin mammas råd om att det viktigaste för en häxa är att ha ett gott hjärta (plus en sjujäkla arbetsmoral). När flickan, i enlighet med god häxtradition, lämnar det trygga hemmet vid blott 13 års ålder tillsammans med sin svarta katt Jiji tar det inte lång tid innan hon börjar träffa alla möjliga människor som hon kan hjälpa och bli vän med. Konstnären Ursula som bor i en stuga i skogen eller den gamla kvinnan som bakat sin specialitet, sill- och pumpapaj, till sitt barnbarns födelsedag.
Kan det vara så att jag är på väg att hitta vissa, tydliga linjer i Hayao Miyazakis filmografi? Kiki är ännu en huvudperson som börjar sin historia som ett barn men avslutar den betydligt mer vuxen och självständig. Samtidigt ska ”vuxen” i de här fallen absolut inte tolkas som ”tar på sig knytblus, betalar räkningar, skaffar pensionsförsäkring och börjar jobba på bank”. För Kikis del handlar det snarare om att inse att även om livet kanske inte alltid bjuder på det där fantastiska äventyret så innebär inte det världens undergång.
Samtidigt i den här processen är Kiki ändå allt som oftast en förväntansfull och ivrig själ som ser något positivt i det mesta. Och så flyger hon ju, ett tema vi känner igen från både Nausicaä… och Laputa. Jag vet inte om Miyazaki själv var ohjälpliga fascinerad av flygning i sig (svar: ja) eller om det främst gav honom en anledning att teckna fantastiska himlavyer, actionbetonade flygsekvenser, alternativt fantasifulla flygmaskiner. Kikis expressbud bjuder i alla fall på alla tre.
Nu börjar jag snart känna mig som en korrupt ljudfil (eller trasig LP-skiva, för oss som är tillräckligt gamla för att hänga med på den referensen) men Kikis expressbud är förstås en otroligt vacker film. Den innehåller såväl naturtrogna skogslandskap som vindlande stadsgränder.
Jag hann faktiskt tänka att staden Kiki befinner sig i har ett distinkt nordeuropeiskt, kanske till och med skandinaviskt, utseende innan jag kom ihåg att jag nog läst att filmen hämtat inspiration från både Stockholm (visst påminner klocktornet inte så lite om stadshuset?) och Visby (vi serveras såväl rosor som en imponerande stadsmursport). Därför blir det också lite lustigt att namnet på Osono och Fukuos bageri, Gütiokipänjä (vilket ser väldigt faux-nordiskt ut när det skrivs i frakturstil) egentligen är en sammansättning av de japanska orden för bageri (panya) och leken sten-sax-påse (guchokipa).
Det är dessutom intressant att notera att naturen, särskilt skogen runt Ursulas stuga, paradoxalt nog framstår som mer verklig eller realistisk jämfört med den i Min granne Totoro trots att Kikis expressbud alltså innehåller uttalad och verklig magi. Ingen höjer på ögonbrynen när Kiki kommer susande på sin kvast eller presenterar sig som häxa, inte ens i staden där detta tycks vara en ganska ovanlig företeelse innan Kiki kom dit.
Men i likhet med Totoro är Kikis expressbud en i grunden rar snällisfilm, inget som torde göra någon särskilt upprörd, rädd eller ledsen. Visst finns här vissa stråk av sorg eller motgångar men vid filmernas slut har de alltid löst sig på ett hjärtevärmande sätt. Tyvärr innebär det här att jag, också i likhet med Totoro, saknar en smula tuggmotstånd. Eller är det kanske en något saftigare historia jag vill ha? Jag blir i vilket fall som helst inte hundraprocentigt tillfredsställd av att hänga med på Kikis generellt sett ofarliga äventyr även om hon är en charmig huvudperson som är lätt att tycka om. En flicka som jag tycker mig känna igen från ungdomsböcker av lite äldre slag – inte mesig, vek eller dumsnäll men heller inte särskilt upprorisk eller motvalls (tänk Anne på Grönkulla eller Laura Ingalls). Någon som kan göra misstag men alltid utifrån goda intentioner och som ser till att på något sätt rätta till dem även om det kan ske på lite oortodoxa sätt.
När det gäller Kikis äventyr går jag på tvären mot alla mina bloggkollegor: Filmitch, Jojjenito och Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillar nog snällisfilmer som slinker ned lättare än ett glas vatten – speciellt om de innehåller roliga katter och snygga animationer.
Tack för ping
Jag tycker mycket om denna film. Den har en skön stämning, Kiki är en bra huvudperson och katten är kul.
Tack för ping!
@Filmitch: Och Ghibli består ju till stor del av roliga katter och snygga animationer. Så en match made in heaven mao 🙂
@Henke: Det är möjligt att jag skulle haft lättare att acceptera Kiki som huvudperson om det varit en helt realistisk berättelse. Nu fick jag mig alldeles för lite häxerier
Här kommer ett expressbud (i alla fall ett bud) med en kommentar som säger: jag gillar filmen mycket. Just det du skriver om hur det där med att vara häxa inte är nåt man höjer på ögonbrynen åt stack ut. Jag tyckte dessutom inledningen var aningen skrämmande; att som 13-åring kastas iväg med kvasten som enda hjälpmedel (förutom övriga häxkonster då). Men ändå, att bygga ett liv bara så där. I övrigt är det en bedårande filmen med en skön katt.
Tack för ping! 🙂
@Jojjenito: Vilket trevligt bud! 🙂 Jag hade nog tyckt att upptakten vore mer skrämmande om det inte vore för att Kiki själv är så positiv och entusiastisk. Jag tyckte som sagt att jag kände igen flera andra flick-hjältinnor i henne och tvivlade därmed aldrig på att hon skulle klara sig bra i slutänden