alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Sophie får nämligen en förbannelse lagd på sig av Ödehäxan (Witch of the Waste), vilken förvandlar henne från en ung och hårt arbetande hattmakerska till en fårad gråhårstant med ledvärk. Häxans tanke var att genom Sophie komma åt den flyktige trollkarlen Howl men då hade hon sannolikt inte räknat med Sophies envishet.

Vår hjältinna är nämligen inte den som sätter sig ned och gråter över spilld mjölk. Hon tar istället itu med situationen, vilket i det här fallet innebär att hon lämnar hattverkstaden och ger sig upp i bergen för att leta efter Howls kringvandrande slott. När hon väl hittat fram dit ger hon sig själv jobbet som hushållerska och börjar sakta men säkert omvandla både sig själv och Howl.

Efter fullträffarna Mononoke-hime och Spirited Away försökte jag verkligen hålla nere förväntningarna på Det levande slottet, en Ghibli-produktion som jag inte sett förut. Tyvärr vet jag inte om jag lyckades med det. Lika fantastisk som de två föregångarna är filmen absolut inte, det är väl lika bra att erkänna med en gång.

Samtidigt är det trevligt att åter få möta Miyazakis fascination för flygande fordon och steampunk. I det avseendet är vi helt klart tillbaka inom Laputas hank och stör. Även i Sophie och Howls värld pågår ett krig mellan arméer med klara victorianska anstrykningar, men anledningen till skärmytslingarna är betydligt mer luddiga. Det är kanske symptomatiskt att striderna i slutänden förklaras som ”meningslösa” av bägge parterna. Det är helt uppenbart att regissören velat ställa krigets befängda brutalitet mot idealen som råder i det mer organiskt betonade steampunk-slottet: hängivenhet, lojalitet, respekt, omtanke och kärlek. Men i den ambitionen har han samtidigt blivit lite väl enkelspårig och jag saknar komplexiteten hos exempelvis Mononokes Lady Eboshi.

Lyckligtvis får både Howl och hans häx-konkurrent vara mer nyanserade. Trollkarlen framstår till en början som en djärv och lättsinnig, på gränsen till dumdristig, playboy men det visar sig så småningom att han är både fåfäng och feg. Ödehäxan verkar i sin tur vara en formidabel fiende men reduceras till ett skälvande och svettigt köttberg av en simpel trappa.

Ska jag klaga på något i det här avseendet skulle det möjligen vara att Sophie själv inte får genomgå någon större förändring. Jag uppfattar henne redan från början som en ren förkroppsling av slottets ideal, inte helt olik Mononoke-hjälten Ashitaka. Chihiros personliga och mångfacetterade resa är inte Sophie förunnad, istället reduceras hon till att främst längta efter Howls kärlek, alternativt frälsa honom med sin egen, vilket jag kan tycka är lite synd. Men för all del, hon får vara både modig och handlingskraftig under historiens gång, så jag ska väl inte klaga allt för mycket.

Vi känner också igen temat om det korrumperande begäret. Precis som draken Haku har Howl sålt en allt för stor del av sig själv i utbyte mot magins kraft. I likhet med Ashitaka (eller varför inte den ambivalente No-Face) förvandlas han i samma sekund som det står klart att han inte kan kontrollera eller stå emot kraften.

Berättelsemässigt tycker jag nog att Miyazaki den här gången hemfaller år lite väl många genvägar. Å andra sidan bjuds tittaren på två timmars oavbruten ljuvlighet när det kommer till världsbygget. Eller snarare visualiseringen av världsbygget eftersom det finns en förlaga av fantasyförfattaren Diane Wynne Jones. Allt, från Howls slott på sina kycklingben och mjukdjuren som delar hans säng till Ödehäxans ryckiga bärare och Sophies successiva föryngring, är ren perfektion.

Jag håller tummarna för att Det levande slottet på egna ben kommer att klänga sig upp till högsta betyget med ett par omtittar, men i nuläget får det nöja sig med att kampera några avsatser under Mononoke och Spirited Away.

När det gäller Ghibli och icke-barnsliga Miyazaki är jag tydligen den mest positiva i bloggsällskapet av Jojjenito och Fripps filmrevyer.