Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Sophie får nämligen en förbannelse lagd på sig av Ödehäxan (Witch of the Waste), vilken förvandlar henne från en ung och hårt arbetande hattmakerska till en fårad gråhårstant med ledvärk. Häxans tanke var att genom Sophie komma åt den flyktige trollkarlen Howl men då hade hon sannolikt inte räknat med Sophies envishet.

Vår hjältinna är nämligen inte den som sätter sig ned och gråter över spilld mjölk. Hon tar istället itu med situationen, vilket i det här fallet innebär att hon lämnar hattverkstaden och ger sig upp i bergen för att leta efter Howls kringvandrande slott. När hon väl hittat fram dit ger hon sig själv jobbet som hushållerska och börjar sakta men säkert omvandla både sig själv och Howl.

Efter fullträffarna Mononoke-hime och Spirited Away försökte jag verkligen hålla nere förväntningarna på Det levande slottet, en Ghibli-produktion som jag inte sett förut. Tyvärr vet jag inte om jag lyckades med det. Lika fantastisk som de två föregångarna är filmen absolut inte, det är väl lika bra att erkänna med en gång.

Samtidigt är det trevligt att åter få möta Miyazakis fascination för flygande fordon och steampunk. I det avseendet är vi helt klart tillbaka inom Laputas hank och stör. Även i Sophie och Howls värld pågår ett krig mellan arméer med klara victorianska anstrykningar, men anledningen till skärmytslingarna är betydligt mer luddiga. Det är kanske symptomatiskt att striderna i slutänden förklaras som ”meningslösa” av bägge parterna. Det är helt uppenbart att regissören velat ställa krigets befängda brutalitet mot idealen som råder i det mer organiskt betonade steampunk-slottet: hängivenhet, lojalitet, respekt, omtanke och kärlek. Men i den ambitionen har han samtidigt blivit lite väl enkelspårig och jag saknar komplexiteten hos exempelvis Mononokes Lady Eboshi.

Lyckligtvis får både Howl och hans häx-konkurrent vara mer nyanserade. Trollkarlen framstår till en början som en djärv och lättsinnig, på gränsen till dumdristig, playboy men det visar sig så småningom att han är både fåfäng och feg. Ödehäxan verkar i sin tur vara en formidabel fiende men reduceras till ett skälvande och svettigt köttberg av en simpel trappa.

Ska jag klaga på något i det här avseendet skulle det möjligen vara att Sophie själv inte får genomgå någon större förändring. Jag uppfattar henne redan från början som en ren förkroppsling av slottets ideal, inte helt olik Mononoke-hjälten Ashitaka. Chihiros personliga och mångfacetterade resa är inte Sophie förunnad, istället reduceras hon till att främst längta efter Howls kärlek, alternativt frälsa honom med sin egen, vilket jag kan tycka är lite synd. Men för all del, hon får vara både modig och handlingskraftig under historiens gång, så jag ska väl inte klaga allt för mycket.

Vi känner också igen temat om det korrumperande begäret. Precis som draken Haku har Howl sålt en allt för stor del av sig själv i utbyte mot magins kraft. I likhet med Ashitaka (eller varför inte den ambivalente No-Face) förvandlas han i samma sekund som det står klart att han inte kan kontrollera eller stå emot kraften.

Berättelsemässigt tycker jag nog att Miyazaki den här gången hemfaller år lite väl många genvägar. Å andra sidan bjuds tittaren på två timmars oavbruten ljuvlighet när det kommer till världsbygget. Eller snarare visualiseringen av världsbygget eftersom det finns en förlaga av fantasyförfattaren Diane Wynne Jones. Allt, från Howls slott på sina kycklingben och mjukdjuren som delar hans säng till Ödehäxans ryckiga bärare och Sophies successiva föryngring, är ren perfektion.

Jag håller tummarna för att Det levande slottet på egna ben kommer att klänga sig upp till högsta betyget med ett par omtittar, men i nuläget får det nöja sig med att kampera några avsatser under Mononoke och Spirited Away.

När det gäller Ghibli och icke-barnsliga Miyazaki är jag tydligen den mest positiva i bloggsällskapet av Jojjenito och Fripps filmrevyer.

7 reaktioner till “Hauru no ugoku shiro (2004)”

  1. Jag tyckte också om den här filmen, men eftersom jag också har läst boken som den bygger på, förstår jag varför en del inslag kändes så förvirrande. Antagligen hade filmen blivit alldeles för lång om allting från boken hade fått komma med. T ex var det tre systrar, inte två, och minst två olika häxor i boken.

  2. Vad härligt! Du har omfamnat Miyazaki till och med mer än vad jag gjorde under Decennier. Jag älskar flera av hans filmer, men det gör ju många andra också.

    Jag kommer inte ihåg så mycket från denna film vilket jag skriver om redan i min revy. Även systerdottern Clara noterade att handlingen var otydlig. Men kul att du tog den till ditt hjärta! ❤

    Tack för pingen! 🙂

  3. @CrimsonConundrum: Välkommen till kommentarsfältet! Jag är lite sugen på att läsa boken, har gillat annat avv Wynne Jones. Och det skulle vara intressant att jämföra bok-film mellan denna och Ghiblis Earthsea-film (text om den kommer imorgon)

    @Henke: Jag skulle snarare vilja säga att vi omfamnat väldigt olika delar av Miyazaki — jag gillade ju inte alls Totoro och Kiki lika mycket som du. Så på det sättet hade jag kanske hoppats på att hitta fler fullträffar som Mononoke och Spirited Away som jag redan visste att jag gillade. Med det sagt: nej, en logisk och följdriktig handling är väl inte det Howl är bäst på 🙂

  4. Såg den när den kom och minns inte så himla mycket. Det jag minns var att det kändes som två filmer i en och berättelsen tog ett förvirrande sidospår. MEN den var som sagt läge sedan – återkommer i frågan

  5. @Filmitch: Har inga problem med att förstå att minnet kan vara lite luddigt. Historien är inte Howl’s starkaste kort 😀

  6. Japp, några snäpp under Mononoke men på ungefär samma nivå som Spirited Away för mig. Just att Spirited Away inte står så högt i kurs hos mig kan nog bero på att det var den första Ghibli-film jag såg och var troligen inte beredd på stilen. Det levande slottet såg jag för övrigt också på bio (precis som Spirited Away). Härlig känsla ändå att se anime på bio.

    Tack för ping!

  7. @Jojjenito: Ja, den trion (Mononoke, Spirited, Howl) skulle jag verkligen vilja se på bio! Vi som hoppade på tåget (för) sent har ju fått nöja oss med Prinsessan Kaguya…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: