alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1

Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).

Ponocs första långfilm, Mary och häxans blomma, hade premiär 2017. Året därpå proklamerades ett helt nytt projekt – en serie kortfilmsantologier varav den första skulle komma redan samma år. Tanken var från början att den skulle ha ett rejält dragplåster i form av ett segment från nestorn Isao Takahata, en plan som fallerade när Takahata dog i lungcancer i mitten av april 2018. Därmed återstod tre filmer: Kanini & Kanino av Yonebayashi, Life Ain’t Gonna Lose av Momose och Invisible av Yamashita.

Kanini & Kanino är ett fantasyäventyr i samma anda som Arrietty där syskonen Kanini och Kanino lever under vattnet och måste hantera såväl läskiga jättefiskar som försvunna föräldrar. Wikipedia kallar dem för ”freshwater crab siblings” men de ser då i mina ögon mer ut som anime-versioner av Hedenhös-barnen. Jag skulle kunna tänka mig att undervattensmiljön främst är vald för att visa upp animeringsskicklighet när det kommer till vatten, för till utseendet skulle Kanini och Kanino lika gärna kunna vara små skogstroll eller något liknande.

På samma sätt som i Tales From Earthsea eller Arrietty blir det tyvärr lite väl stor kontrast mellan snygga omgivningar och enkel karaktärsanimering. Det hjälper inte heller att speltiden är lite för kort och samtidigt för fullsmockad med action-ös för att jag ska hänga med på Kanini och Kaninos känslomässiga resa. Dessutom kan jag inte låta bli att störa mig på att alla de manligt kodade figurerna är starka, modiga och beskyddande medan de kvinnligt kodade antingen är iväg och föder barn eller måste tas om hand. Inte många pluspoäng, här alltså.

Life Ain’t Gonna Lose berättar i sin tur den högst realistiska historien om pojken Shun som har svårartad äggallergi. Så pass att hans uppväxt (i alla fall i hans mammas ögon) nästan uteslutande bestått av ambulansfärder till akuten och epi-pennor i högsta beredskap. Föga förvånande har det lett till att Shun avskyr ägg och inte ens vill göra räkneuppgifter som inbegriper de förhatliga vita sfärerna.

Det är helt uppenbart att Life… velat gestalta hur det kan vara för ett barn att leva med något som gör en annorlunda än alla andra men som man inte kan göra något åt. Plus hur det är för Shuns mamma som hela tiden lever med rädslan för att den där epi-pennan endera dagen inte kommer att räcka till. Det syftet uppfyller kortfilmen helt ok, om än inte genom något berättande som känns särskilt innovativt. Däremot kommer upplösningen alldeles för hastigt inpå, som om Momose helt plötsligt insett att hans segment var på väg att ta slut. Själv sitter jag mest och undrar över om födoämnesallergidiagnosticering och behandling i Japan verkligen går ut på att tvinga kidsen att äta det de är allergiska mot, bara för att se hur mycket de tål av det?

Så till slut Invisible, som kanske bäst kan beskrivas som ett action-drama. Vår namnlöse huvudperson vaknar, klär på sig och åker till jobbet som alla andra. Det som emellertid gör honom lite speciell är att han tycks vara gjord av luft. Det vill säga osynlig och med en benägenhet att flyga till väders om han inte alltid håller i en brandsläckare eller något annat tungt. Det är oklart om han hamnat i detta tillstånd på grund av att andra inte sett honom eller om omgivningens blindhet är en konsekvens av att han är eller blivit…tja, osynlig.

Bortsett från att jag hela tiden tänkte ”Men skaffa dig en viktväst för i helvete!” var Invisible det överlägset bästa segmentet i Modest Heroes, både vad gäller berättelse och utseende. Även utan anletsdrag lyckas filmen förmedla huvudpersonens desperation och skräck när han råkar tappa sitt brandsläckarankare och därmed riskerar att fara ut i atmosfären. Slutet är också det klart bästa och smartaste av de tre, om än en smula sockersött.

Så nä, det här blev ju inget bra sätt att försöka hålla sig kvar en stund till i Ghibli-magin. Ska Ponoc kunna konkurrera på den nivån får de allt ta och spotta upp sig, både vad gäller animeringar och historier. Dessutom tycker jag inte att titeln är riktigt rättvisande, i alla tre fallen handlar det snarare om ”small heroes” än ”modest heroes”.

Kanini & Kanino

Life Ain’t Gonna Lose

Invisible

Modest Heroes