En fortsättning på gårdagens avslutande samlingsinlägg om studio Ghiblis filmer. Bloggen är tillbaka i gammal form onsdagen den 2 september.

***

Temat föräldrar-barn hakar ganska bekvämt i en generell ambition hos Ghiblis filmer att ge barn och ungdomar incitament att upptäcka världen på egen hand. Att skaffa sig självständighet, ansvarskänsla och moralisk ryggrad i ett samhälle som präglas av karriärism, konsumism, curlande och ett allmänt fokus på effektivitet över kreativitet eller inspiration. Även om Miyazaki nästan alltid varit den mer bombastiska och fantasifulla av de två grundarna kan man hos både honom och Takahata utan större problem hitta hyllningar till förmågan att se det sköna i det lilla och enkla, att njuta av och vila i åsynen av en vacker sommaräng.

Om vi nu tänker oss att Det blåser upp en vind faktiskt kommer att vara Miyazakis sista långfilm (IMDb anger emellertid att en film med titeln How Do You Live? eventuellt skulle vara på g) finns det intressanta skillnader mellan den och Kaguya, vilken tveklöst är Takahatas sista film. Som svanesång betraktat lägger Det blåser… fokus på att utnyttja sina kreativa år till max eftersom man aldrig vet när chansen eller inspirationen kommer åter. Även om det innebär att bygga flygplan åt militären, vilka helt säkert kommer att användas för krigiska syften. I mina ögon framhåller Kaguya snarare inställningen att det bästa är att finna sig i sitt öde och inte kämpa emot. Vi kommer alla att dö och så är det bara. Två olika världsåskådningar som kanske också speglas i Ghiblis första double bill, 25 år tidigare – Eldflugornas grav jämsides med Totoro.

Men som sagt, även om jag tyckte det var roligt att ta del av Ghiblis mer realistiska produktion (där Takahata utgjort en viktig del) är det Hayao Miyazaki som är my main Ghibli-man. Det gäller också om jag tar hänsyn till de aspirerande animatörer och regissörer som fått försöka sig på egna produkter.

När Miyazaki är som bäst är både berättelse och utseende fullkomligt fläckfritt och alldeles underbart. Jag älskar hans fascination för teknik, vilken ger upphov till pustande tåg, tuffande skepp och pilsnabba flygmaskiner, inte sällan med stemapunkinspiration (vilket ju som vi alla vet är den allra bästa punken). Samtidigt kan han återge suggestiva skräckfantasier, som en galen och enorm vildsvinsgud, komplett med Lovecraft-tentakler, eller ren naturförundran i en månbelyst glänta. Trots att det är dryga tre månader sedan jag såg dem får jag ett distinkt sockerdrickskviller i magen vid blotta tanken på Mononoke och Spirited Away.

Däremot inser jag att jag skiljer mig från många andra Miyazaki-fans genom att känna mig rätt ljum inför både Totoro, Kiki och Ponyo. Det är rara filmer men blev i slutänden lite för barnsliga och enkla för min smak. Särskilt Totoro tror jag emellertid skulle kunna växa med omtittar och mer rimliga förväntningar.

Är det någon som skulle vilja ta upp Ghibli-facklan och dyka ned i Netflix-utbudet, alternativt köpa hem en alldeles egen TriArt-box, kan jag inget annat än varmt rekommendera det. Att se filmerna i kronologisk ordning gav alla ett mervärde, även om de var och en kunde tillhandahålla lite varierande kvalitet. Men det faktum att blott 5 av totalt 22 filmer hamnar på ett betyg under 3/5 torde vara ett kvalitetskvitto i sig. Jag lämnar er med en lista på the best of the best of the best, det vill säga alla filmer som jag under denna augustimånad gett betyget 4/5 eller högre. Sex filmer, alla signerade Hayao Miyazaki. Jag är inte det minsta förvånad.

Kaze no tani no Naushika/Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Tenkû no shiro Rapyuta/Laputa – Slottet i himlen (1986)

Mononoke-hime/Prinsessan Mononoke (1997)

Sen to Chihiro no kamikakushi/Spirited Away (2001)

Hauru no ugoku shiro/Det levande slottet (2004)

Kaze tachinu/Det blåser upp en vind (2013)