true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Om nu någon mot all förmodan skulle ha råkat missa uppståndelsen handlar True Detective om poliserna Martin ”Marty” Hart och Rustin ”Rust” Cohle som 1995 måste utreda mordet på en ung kvinna som hittas fastbunden ute i Louisianas mindre tättbefolkade delar. Efter att fallet tycks vara löst hoppar historien fram till 2002 när Rust vägrar släppa tanken på att den riktige mördaren ännu går fri medan Marty ser till att samla på sig rejäla familjeproblem. Efter en uppgörelse mellan kollegorna hoppar historien återigen fram till 2012.

Det som utspelar sig här får utgöra en förklarande ram till de tidigare historierna eftersom både Marty, Rust och slutligen också Martys fru Maggie kallas till förhör rörande ett nytt mord som allt för mycket liknar det som Marty och Rust utredde och klarade upp (or did they?!) 1995. I höjd med näst sista avsnittet har historierna kommit ikapp varandra och vi får sedan följa Marty och Rust som gör en sista insats för att en gång för alla lösa mysteriet de stötte på för nästan tjugo år sedan.

Manuset är författat av en viss Nic Pizzolatto och alla avsnitt regisserade av Cary Joji Fukunaga. Det kommer knappast som någon större överraskning att läsa att Fukunaga var inspirerad av Twin Peaks för allt eftersom avsnitten rullas upp blir likheterna tydligare och tydligare. Istället för vindsvepta nordliga skogar ståtar True Detective med svettfuktiga träskmarker och istället för The Black Lodge introduceras det flyktigt bedrägliga Carcosa.

Men på samma sätt som i den tidigare serien skapas en tryckande och högst olycksbådande stämning tack vare skumma knarkaffärer, små pinnskulpturer (har Blair Witch-häxan flyttat söderut?), konstiga symboler, djurhorn och epitet som ”The Tall Man” och ”The Man with the Scars”.

Det är uppenbart att True Detective är en mysterie-, polis- eller deckarserie som har högre ambitioner än att bara berätta om ett mordfall och det gör den på det hela taget mycket bra. I den southern gothic-anstrukna miljön som Marty och Rust rör sig i introduceras teman som maktmissbruk, religiös skenhelighet, sexhandel och en manlighet med stora relationsproblem. Antingen i förhållande till det motsatta könet, alkohol eller varför inte till sig själv?

Att särskilt manlighetstemat funkar så bra är naturligtvis till stor del Woody Harrelson och Matthew McConaugheys förtjänst. Marty och Rust har långt ifrån ett okomplicerat buddy-förhållande men oavsett vad de går igenom känns deras dynamik alltid trovärdig. Årens flykt markeras för McConaugheys del med ett allt slitnare yttre och ett risigt långt hår medan Harrelson blir allt tunnhårigare och låter som om han stoppar in allt fler sådana där tandläkartamponger i käften. Kanske hör det också till manlighetsproblematiken att Michelle Monaghans Maggie däremot inte verkar ha åldrats en dag mellan 1995 och 2012?

Och ändå…känner jag mig lite besviken. Damn you, förväntningar! Med allt snack och all hajp som cirkulerade runt True Detective när det begav sig måste jag väl erkänna att jag hade förväntat mig något ännu mer omskakande, omvälvande och, kanske framförallt, utmanande. Jag trodde att man skulle behöva klura på omnämnandena av Carcosa i samma utsträckning som man kunde klura på Mulholland Drive eller varför inte Holy Motors. Att True Detective inte bara skulle likna Twin Peaks i stämning utan också grad av surrealism och skumhet.

Men eftersom jag har läst Robert Chambers The King in Yellow och tyckte mig förstå kopplingarna mellan själva känslan i den samlingen och True Detective kändes det som att serien var rätt ”klar” när eftertexterna började rulla i avsnitt nummer åtta. Visst, alla svar fanns inte på plats men jag upplevde inte heller att det var meningen att de var något man skulle fundera vidare på. Snarare att ofullständigheten skulle spegla den klassiska polisfrustrationen över att aldrig kunna sätta dit de riktigt fula fiskarna.

Men vem vet, detta är kanske konsekvensen av att ha möjlighet att se en serie i ett svep? Min nyfikenhet triggas förstås i betydligt mindre utsträckning när jag vet att jag ju bara kan knappa i gång nästa avsnitt på en gång om jag nu skulle vilja det. Alltnog, bortsett från de där irriterande förväntningarna som kom lite på skam är som sagt True Detective en otroligt välskriven, välspelad och välberättade historia.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser