Robert W. Chambers: The King in Yellow (1895)
The King in Yellow är en lustig samling berättelser där den illusoriske King in Yellow går igen som ett bärande element i den första delen. Hänvisningar är invävda både som en teaterpjäs (vilken lånat inte så lite inspiration från Poes ”The Masque of Red Death)”, en bok som man gör klokt i att inte studera allt för nära och en fysisk person som man inte heller vill stifta någon närmare bekantskap med.

Robert W. Chambers är inte främmande för att låna från både Poe och Ambrose Bierces skräck- eller spöknoveller (bland annat Bierces låtsasnamn Carcosa) men han ska också i sin tur ha inspirerat H.P. Lovecraft, vilket känns följdriktigt (bland annat när det gäller Chambers fiktiva bok och Lovecrafts Necronomicon).

Chambers har egentligen ingen tydlig röd storytråd mellan sina noveller (bortsett från den gule, då) men hänvisningar mellan vissa av dem finns och de allra flesta lyckas skapa en klart obehaglig stämning. Inte minst upptakten, ”In the Court of the Dragon”, där en man tycker sig se konungen i ögonvrån både här och var ger ett bra anslag. De delar som går under titeln ”The Repairer of Reputations” och som tilldrar sig i ett framtida (eller möjligen parallelltida) New York är väldigt trevliga med ett knappt dolt vansinne som hela tiden bubblar under ytan och ”The Mask” är en hederlig rakt-upp-och-ned spökhistoria.

The King in Yellow består av två delar men den andra kan man definitivt hoppa över. Här har Chambers tyvärr slängt allt vad fantastisk litteratur heter överbord och istället fokuserat på hjärta och smärta i sekelskiftets Paris. Absolut varken dåligt eller illa skrivet men definitivt en besvikelse jämfört med den suggestiva kraften i den första delen.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en och samma person. Finns ingen anledning att inte genast ladda ned.

Montague Rhodes James: The Five Jars (1920)
M.R. James har ju gått några vändor på ett par bloggar, men då främst som spöknovellförfattare till ”The Casting of the Runes” vilken sedan gav upphov till skräckfilmen Night of the Demon.

Men förutom sina utmärkta spöknovellsamlingar har James också fått ur sig en lite lustig kortroman, The Five Jars. Egentligen upplever jag att det är ett verk som hör hemma i sagogenren för denna känsla är stark genom hela lyssningen. Möjligen skulle man kategorisera den som en ren barnbok, men sådana meningslösa sofisterier bryr vi oss inte om här.

Bokens huvudperson får helt plötsligt meddelanden genom naturen runt omkring honom (bäckens porlanden och vindens sus genom löven). Dessa leder honom fram till fem krus med mystiska vätskor, vätskor som ger honom möjlighet att se och kunna kommunicera med både djur och småfolket som visar sig bo runt huset. Men onda makter är ute efter krusen som till varje pris måste försvaras.

The Five Jars var en lite speciell, men långt ifrån oangenäm, bekantskap. Jag skulle som sagt karakterisera verket som en modern saga. Möjligen skulle man kunna sträcka sig till tidig fantasy, men tonen är lite för lekfull för det. Hur som haver var den ett roligt komplement till James övriga produktion, givetvis lika underbart välskriven som allt annat jag har läst av honom och på köpet får man till och med en liten metahänvisning till James egen spökproduktion.

Librivoxkvalitet: Faktiskt inläst av samma person som stod för The King in Yellow och därmed lika bra.

Arthur Machen: The White People (1904)
Denna kortroman i tre delar inleds med två män som diskuterar Syndens mest essentiella natur. Som ett exempel på den grundläggande onaturlighet som äkta Synd sägs innehålla plockas en gammal dagbok fram.

I en klassisk lager-på-lager-historia får vi i denna dagbok stifta bekantskap med en tonårig flicka och hennes minnen av de fantastiska historier som hennes barnsköterska brukade berätta. Dessa historier kompletteras av flickans egna upplevelser av bland annat ”The White People”.

Jag tycker inte Machen riktigt får till stämningen i The White People. Visst förekommer det hänvisningar till förbjuden kunskap och dito språk men i det avseendet tycker jag i så fall att Robert Chambers lyckas bättre med det i sin The King in Yellow.

Då blev jag betydligt mer imponerad av Machens The Great God Pan, antagligen för att det är en Historia rakt upp och ned medan The White People mest är en samling sagor med mer eller mindre rysligt innehåll och en rätt tunn ramhistoria. Jag blev heller inte så förtjust i verkets talspråkiga stil i själva dagboksdelen.

Å andra sidan ska Machen, i likhet med Chambers, ha varit en stor inspirationskälla för bland andra Lovecraft (som faktiskt hänvisar direkt till Machen i sina skriverier), så om inte annat för det kan det kanske vara värt att lägga ungefär två timmar lyssningstid på The White People. Men lyssna på eller läs hellre The Great God Pan.

Librivoxkvalitet: Fullt accceptabelt inläst av en och samma person.