Mulholland Drive (2001)

Mulholland driveNär jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.

Och det mysterium (bara singularis? Jag undrar, jag…) som Mr. Lynch bjuder sin publik på inte lika lättlöst. Tror jag i alla fall. Även om det skulle vara lite häftigt att få svaret i form av en neo-noir-Nick Nolte (som alltså är med i Mulhollad Falls. Inte Mulholland Drive).

Blonda Betty anländer i rosa kofta med storögd förtjusning och huvudet fyllt av skådespelarambitioner till drömfabriken. Men i lägenheten som hon får låna av sin tant Ruth finns redan en invånare. En invånare som bara minns en svår bilkrock och lånar sitt ”namn” av Rita Hayworth.

Betty bestämmer sig för att hjälpa Rita komma på vem hon är och var hon kommer ifrån, trots sin tants förmaningar över telefonen att inte vara så godtrogen. L.A. tenderar att äta naiva kanadensiskor till brunch. Bara för att Rita är överjordiskt vacker och gråtdarrar förföriskt med sina luxuöst röda läppar behöver det inte innebära att hon har rent mjöl i påsen.

Jag uppfattar historien som rör Betty och Rita som en slags kärna i Mulholland Drive, i den mån man kan vara säker på någonting i den här filmen. Men parallellt och ibland inflätat med den ena eller den andra kvinnan försiggår det flera andra historier som rör en försmådd regissör, ett underligt företag vid namn Ryan Entertainment och en klantig torped.

Till skillnad från Holy Motors, vars obegriplighet mest lämnade mig frustrerad (det är faktiskt inte särskilt svårt att göra kryptiska filmer), väcker Mulholland Drive nyfikenhet och fascination. Filmen lämnar mig en känsla av att Lynch faktiskt har haft en konkret tanke med hur det hela ska hänga ihop. Det gäller bara att lista ut det och där är det fullt möjligt att jag så småningom kommer att ta lite cyberhjälp. Just nu tror jag att min hjärna måste få en chans att vädra ut lite av den där röklukten som började sprida sig när jag försökte hänga med i den sista halvtimmen.

Förutom att ge ordentligt med näring till hjärnan lyckas regissören framgångsrikt också förmedla flera olika stämningar i en och samma film. Ibland är det rena Twin Peaks och jag vet inte om det primärt beror på Angelo Badalmentis inblandning på musiksidan eller att L.A. ofta framstår som lika öde och avskräckande som de djupa skogarna i nordväst.

Överhuvudtaget framstår staden som avskärmad från både Betty och Rita. Närvaro uppstår istället i den 50-talsstämning som förmedlas, både på den försmådde regissörens inspelning, i hans hus (fast där är det mer av 60-tal) och i lägenhetskomplexen. Man har inga problem att föreställa sig Norma Desmond skrida fram över gården hos Bettys tant Ruth med en Dry Martini i näven.

Lite nu och då vrider också Lynch på skräckskruven och då får vi en riktigt fin konspirationsparanoia. Vad vet egentligen kvinnan som nu bor i den lägenhet vilken tidigare beboddes av den löftesrika Diane Selwyn om Rita och hennes situation?

Avslutningsvis måste jag i rättvisans namn också nämna Naomi Watts, en skådespelerska som hittills varit ett enda beigt neutrum på min skådespelarhimmel trots att jag sett henne lite här och där. Och under större delen av Mulholland Drive tycker jag att jag får stöd för mitt ointresse, vad gör hon egentligen mer än att bete sig som en gladlynt tolvåring? Men så kommer den där slutklämmen och kvinnan är banne mig en tvättäkta kameleont! And not in the creepy, scaly way.

Trots att jag gillade Mulholland Drive vid denna första tittning var det ingen världsomvälvande upplevelse, därav det kanske lite ljumma betyget. Men jag känner samtidigt att detta är något jag vill fnula vidare på, både på egen hand and with a little help from my friends. Det känns inte bara möjligt, utan sannolikt, att detta är ett betyg som kommer att revideras vart efter det lider.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Det är inte utan att jag nästan känner lite press att revidera det ljumma betyget med tanke på hur mina filmspanarkollegor har hyllat filmen. Fem av fem från Fiffi, stark fyra från Jojjenito och osannolika fem av fem även från Movies-Noir. Dessutom 2001 års näst bästa film hos Fripps filmrevyer, men ingen revy vad jag kan upptäcka. Incroyable!

13 reaktioner till “Mulholland Drive (2001)”

  1. Oj, var det nyligen du såg denna? Jag såg ju den långt, långt före jag startade bloggen så tyvärr ingen text om denna film. Men tack för länkningen till min årsbästalista för 2001.

    Jodå, filmen tåls att tänka på. Jag har sannerligen gjort det i alla fall. Hör av dig när du är redo att höra vad jag tror hände i filmen…

    Naomi Watts är spectaculaire i denna film!

  2. ojoj..har sett denna bara en gång..och fattade inte jota!
    Måste nog ses igen för att försöka komma till rätta med ”pudelns kärna”!

  3. En riktig toppfilm helt i min smak. Mystisk, läskig, snygg. Men känn ingen press att höja nåt betyg eller så. 😉

    Vad tyckte du om uteliggartrollet bakom fiket? Jag var rädd på riktigt under den sekvensen, när han berättar historien och sen när de går bakom där. Hua.

    Min favoritscen var nog den på Silencio.

    (Bra med rättstavat incroyable också, till skillnad från Henke, men vi vet ju att han stavar lite som han vill. 😉 )

    Tack för ping.

  4. Jag såg denna på bio när den kom, två gånger. Gillade den redan vid första titten, men precis som alla andra förstod jag inte allt. Efter andra titen klarnade det lite mer och efter tredje titten (hemma) föll det mesta på plats. En film man verkligen vill diskutera med andra.

    Naomi Watts blev en favorit över en natt för mig och även om hon inte alltid får roller som matchar denna (älskar när hon går på audition) så är hon allt som oftast bra eller mycket bra.

    Avslutningsvis kan jag bara säga bra skrivet, men du måste se den igen (minst en gång till) 😀

  5. Mitt råd är detsamma som Movies-Noir skriver här ovan: se om filmen. Det är väldigt mycket som faller på plats när du gör det och vänta helst inte alltför länge. För mig var det en ”normal” fyra efter första tittningen, sen såg jag om den och trillade dit rejält, nu skulle jag säga att det här filmen skulle ha en solklar plats på min topp-20-all-times-lista.

  6. @Jojjenito, haha, en spaning på min ”engelska” stavning av incroyable (encroyable!). Well done, mate! Såvitt jag kommer ihåg är det ingen som kommenterat det tidigare. Jag har min stavning av historiska skäl…

  7. Den där känslan att du inte riktigt förstår vad du sett men har en stark känsla att du måste ta reda på verkar drabba de flesta som ser den här filmen. Jag kan inte minnas någon annan film som skapat den känslan lika tydligt. Och fortfarande när jag ser Mulholland Drive så överväldigas jag av känslan att jag måste gräva ned mig och få en djupare förståelse. Det är som om Lynch skapat en artefakt som hör hemma i en Lynch-film.

  8. Härligt, här sitter man på ett ynkans litet heldagsmöte och så hinner det hända en massa saker här 😀

    @Henke: Nej, det var faktiskt ett bra tag sedan jag såg filmen, jag har bara legat på texten. Vill minnas att det väl utspann sig en diskussion kring Mulholland på någon av filmspanaträffarna? Absolut, den är värd att se bara för Naomis insats!

    @Steffo: Eller också kan man strunta i det. Beror ju helt på hur mycket det lockar 😉

    @Jojjenito: Trollet blev en riktigt bra jump scare, inte minst för att man absolut inte förväntade sig någon jump scare i den här filmen. Silencio? Visst var det den där teatern/klubben? Där tappade jag ärligt talat Lynch ett tag, not my cup of tea.

    Hehe, jag var tvungen att kolla stavningen på flera håll ett par gånger om men bestämde mig för den säkra (och franska) vägen 😉

    @Henke: Men Henkes väg har ju tydligen sin förklaring den också…

    @Movies-Noir: Tack, kul att du gillade texten. Jag inser förvisso att jag skulle behöva se om filmen för att ”förstå” den (om jag nu skulle vilja det) men ska jag vara helt ärlig har suget inte varit så himla stort. I nuläget känner jag mig faktiskt rätt nöjd med min enda titt, det är ingen film som stannat kvar hos mig.

    @Fiffi: Se mitt svar till M-N ovan. Kanske väntade jag för länge med omtitten?

    @Carl: Som sagt, mitt ”problem” är att jag egentligen inte riktigt vet hur stark den där känslan av att ”måste ta reda på” är. Kan säkert ändra sig om jag blir sittande framför filmen en gång till, men jag känner inget större behov av det just nu.

  9. @Sofia: Då misstolkade jag dig. Förhoppningsvis återbesöker du filmen för det är historiens bästa film med bred marginal.

  10. @Carl: Det var nog snarare jag som var otydlig — nyfikenheten fanns där i början men avtog rätt snabbt inser jag. Men för historiens bästa film kan jag kanske göra ett undantag 😉 Best movie ever, enligt din åsikt alltså?

  11. @Sofia: Om det finns några objektiva mått på en films förträfflighet så faller antagligen Mulholland Drive lite på listan. Det som talar för filmen är väl att David Lynch lyckas få en sådan rollprestation ur Naomi Watts (för jag håller med om att hon inte imponerar normalt).

    Den stora styrkan är nog kontrasten mellan den överdrivna Hollywood-idyllen och den blytunga ångesten och skuldkänslorna som genomsyrar allt. Det kanske inte faller alla i smaken, men det är synd att ge upp innan man har sett första delen av filmen med en grundläggande förståelse för vad det är man ser. Det som gör filmen bäst för mig är den perfekta balansen mellan begriplighet och surrealism. Man kan få ihop en rätt klar historia om det är vad man vill, eller så kan man tolka in mer eftersom det finns tillräckligt många scener och repliker som skär sig lite. Hur man än gör landar den inte känslomässigt tillfredsställande så jag blir aldrig klar med den.

  12. @Sofia: Inte gilla Silencio? Hoppsan, lustigt, då det är min favvosekvens. Japp, det är på klubben med sångerskan som faller ihop under sitt framträdande. Som jag minns det är det just här som sanningen börjar sippra fram i Bettys/Dianes (önske)dröm.

  13. @Carl: Åh, då är det alltså inte bara jag som kan känna att Naomi Watts ibland är lite mellanmjölk. Bra 🙂 Och jag tycker absolut att Mulholland Drive var bra och dessutom tillräckligt bra för att jag ska känna att den antagligen kommer att växa om jag bara tar mig för att se om den. det kan man verkligen inte säga om alla filmer…

    @Jojjenito: Kan mycket väl vara så, jag minns bara att jag blev lite uttråkad och rastlös just då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: