Mulholland driveNär jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.

Och det mysterium (bara singularis? Jag undrar, jag…) som Mr. Lynch bjuder sin publik på inte lika lättlöst. Tror jag i alla fall. Även om det skulle vara lite häftigt att få svaret i form av en neo-noir-Nick Nolte (som alltså är med i Mulhollad Falls. Inte Mulholland Drive).

Blonda Betty anländer i rosa kofta med storögd förtjusning och huvudet fyllt av skådespelarambitioner till drömfabriken. Men i lägenheten som hon får låna av sin tant Ruth finns redan en invånare. En invånare som bara minns en svår bilkrock och lånar sitt ”namn” av Rita Hayworth.

Betty bestämmer sig för att hjälpa Rita komma på vem hon är och var hon kommer ifrån, trots sin tants förmaningar över telefonen att inte vara så godtrogen. L.A. tenderar att äta naiva kanadensiskor till brunch. Bara för att Rita är överjordiskt vacker och gråtdarrar förföriskt med sina luxuöst röda läppar behöver det inte innebära att hon har rent mjöl i påsen.

Jag uppfattar historien som rör Betty och Rita som en slags kärna i Mulholland Drive, i den mån man kan vara säker på någonting i den här filmen. Men parallellt och ibland inflätat med den ena eller den andra kvinnan försiggår det flera andra historier som rör en försmådd regissör, ett underligt företag vid namn Ryan Entertainment och en klantig torped.

Till skillnad från Holy Motors, vars obegriplighet mest lämnade mig frustrerad (det är faktiskt inte särskilt svårt att göra kryptiska filmer), väcker Mulholland Drive nyfikenhet och fascination. Filmen lämnar mig en känsla av att Lynch faktiskt har haft en konkret tanke med hur det hela ska hänga ihop. Det gäller bara att lista ut det och där är det fullt möjligt att jag så småningom kommer att ta lite cyberhjälp. Just nu tror jag att min hjärna måste få en chans att vädra ut lite av den där röklukten som började sprida sig när jag försökte hänga med i den sista halvtimmen.

Förutom att ge ordentligt med näring till hjärnan lyckas regissören framgångsrikt också förmedla flera olika stämningar i en och samma film. Ibland är det rena Twin Peaks och jag vet inte om det primärt beror på Angelo Badalmentis inblandning på musiksidan eller att L.A. ofta framstår som lika öde och avskräckande som de djupa skogarna i nordväst.

Överhuvudtaget framstår staden som avskärmad från både Betty och Rita. Närvaro uppstår istället i den 50-talsstämning som förmedlas, både på den försmådde regissörens inspelning, i hans hus (fast där är det mer av 60-tal) och i lägenhetskomplexen. Man har inga problem att föreställa sig Norma Desmond skrida fram över gården hos Bettys tant Ruth med en Dry Martini i näven.

Lite nu och då vrider också Lynch på skräckskruven och då får vi en riktigt fin konspirationsparanoia. Vad vet egentligen kvinnan som nu bor i den lägenhet vilken tidigare beboddes av den löftesrika Diane Selwyn om Rita och hennes situation?

Avslutningsvis måste jag i rättvisans namn också nämna Naomi Watts, en skådespelerska som hittills varit ett enda beigt neutrum på min skådespelarhimmel trots att jag sett henne lite här och där. Och under större delen av Mulholland Drive tycker jag att jag får stöd för mitt ointresse, vad gör hon egentligen mer än att bete sig som en gladlynt tolvåring? Men så kommer den där slutklämmen och kvinnan är banne mig en tvättäkta kameleont! And not in the creepy, scaly way.

Trots att jag gillade Mulholland Drive vid denna första tittning var det ingen världsomvälvande upplevelse, därav det kanske lite ljumma betyget. Men jag känner samtidigt att detta är något jag vill fnula vidare på, både på egen hand and with a little help from my friends. Det känns inte bara möjligt, utan sannolikt, att detta är ett betyg som kommer att revideras vart efter det lider.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Det är inte utan att jag nästan känner lite press att revidera det ljumma betyget med tanke på hur mina filmspanarkollegor har hyllat filmen. Fem av fem från Fiffi, stark fyra från Jojjenito och osannolika fem av fem även från Movies-Noir. Dessutom 2001 års näst bästa film hos Fripps filmrevyer, men ingen revy vad jag kan upptäcka. Incroyable!

Annonser