”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?
Lady Susan har å sin sidan nyligen blivit utkastad från Longford av Lady Manwaring som tröttnat på att den andra kvinnan kastat blickar efter hennes man, ”a divinely attractive man”. Nu styr Lady Susan kosan mot Churchill där hennes bortgångne mans bror bor tillsammans med hustrun Catherine och deras två barn. Samt Catherines yngre bror Reginald…
Kostymdramer är alltid ett vågspel, ibland är det som om själva historien tappar andan i en korsett av brokad, silke och utsökt eleganta interiörer. Den risken tycks vara något mindre så fort det handlar om en historia från Jane Austen eftersom grundmaterialet alltid är mer än bara en historia om kärlek och sociala relationer. Här är det regissören och manusförfattaren Whit Stillman som plockat upp Austens mer okända (och ofärdiga) brevroman Lady Susan och ur den skapat Love & Friendship.
En titel som förvisso låter Austensk så det förslår men som egentligen inte har särskilt mycket med innehållet att göra. Åtminstone inte om man ska se till vår huvudperson som spelas fullkomligt briljant av Kate Beckinsale. Jag har tidigare sällan varit särskilt förtjust i henne, men här är det bara att kapitulera. Ofta iklädd skimrande grönt eller lila (Lady Susan verkar inte vara mycket för sorgklädsel) blir hon i sanning ormen i många andra kvinnors äktenskapliga lustgårdar.
Beckinsales Susan är lika hänsynslös som en societetens Gordon Gekko. Hon styr alla medlemmar av det manliga könet som vore hon en Call of Duty-champion och livet en Xbox i permanent God-mode. Hon är inte ute efter kärlek, men heller inte så desperat efter försörjning eller en plats i den sociala hackordningen som exempelvis Vanity Fairs Becky Sharp eller Lily Bart i The House of Mirth. Att hon uttryckligen vill ha en ”worthy lover” (kanske till och med två?) och gärna hämnas på de kvinnor som försöker stå i hennes väg gör att hon snarare påminner om en något mindre obarmhärtig Isabelle de Merteuil.
Alla de här andra kvinnorna stammar dock från rätt så allvarliga verk och det befriande med Austen är som vanligt den ironiska understatementhumorn. Love & Friendship är späckad med sköna one-liners där priset nog måste gå till Lady Susans utlåtande över vännen Alicias man: ”He’s too old to be agreeable, and too young too die”. Det blir också roligt när etiketten hindrar omgivningen från att konfrontera Lady Susan med hennes ränksmideri samtidigt som hon uppenbarligen står och ljuger alla rakt upp i ansiktet. Eller ljuger och ljuger… Det handlar snarare om att Lady Susan har en enastående förmåga att vrida omständigheterna efter sitt eget perspektiv. Hon skulle exempelvis aldrig drömma om att besudla en vänskap med snöd ekonomi så varför skulle hon avlöna sin fattiga vän Mrs. Cross även om nu kvinnan i allt väsentligt är hennes kammarjungfru?!
Jag upplever att de riktigt bra Austen-historierna bygger på närvaron av en stark huvudperson och Whit Stillmans Lady Susan tar definitivt rygg på mina andra favoriter, Emma Woodhouse och Lizzie Bennet. Hon är smart och snabbtänkt, pragmatisk och bildad (eller i alla fall tillräckligt tvärsäker för att framstå som bildad). Det skulle inte förvåna mig om Love & Friendship inte bara kommer att innebära en stor popularitet för Austens ofärdiga roman, utan också kommer att ses som en av de bästa Austen-adaptionerna.
Alla som var i Malmö passade på att flukta lite kostymer.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Carl var förvisso inte med i Malmö, men det går visst utmärkt att skriva en bra text om Love & Friendship i alla fall…
Rörliga bilder och tryckta ord 
Du torde vara ensam om att ha fått CoD-vibbar här.
Jag tror att det du säger om Lady Susans bildningsnivå är väsentligt för att göra henne till en intressant figur. Hon är inte fullt så skarp som hon låtsas, men hon är hänsynslös nog och tillräckligt bra på att fejka självförtroende för att få det att fungera hjälpligt. Som en Fletch eller James Bond.
Kate Beckinsale är magnifik i denna roll. Jag har inte heller haft henne ”på radarn” som en av de skådespelerskor som jag följer extra noga, men jag tror nog att jag måste hålla koll på henne hädanefter.
Hennes Lady Susan är ju snarast en psykopat och som sådan var hon helt enkelt underbar. Bra liknelse med Gordin Gekko fast Lady Susan är en karaktär jag kan gilla mer.
Förtjusande koppling till Gekko! Bara det känns som en anledning till att spana in rullen! Och så lite snyggt drama i Austen-mijö! Mmm, detta känns lockande ändå…. 😉
Ha en skön helg!
Haha, ja, det fanns en hel del one-liners här. Gillade även ”I hope that his next gouty attack ends more favorably”.
Beckinsale är verkligen perfekt i rollen.
Synd bara att jag var lite trött under visningen. Tror jag blev än mer förvirrad av alla karaktärer.
@Carl: Eller också får jag Austen-vibbar av CoD 😉 Ja, jag tror det är hennes skamlösa hänsynslöshet som jag gillar.
@Henke: Jo, Susan agerar på en lite mer relaterbarnivå än Gordon.
@Steffo: Låter bra det, lyssna på mig och inte din bloggkollega 🙂 Ha en bra helg
@Jojjenito: Tyvärr blev jag nästan bara mer förvirrad av rollistan i början. Tror det hade funkat bättre att få upptäcka vem som var vem i själva historien.