I en författardödsmatch mellan Jane Austen och Charles Dickens är det svårt att veta vem som skulle vinna (och så behöver vi kanske inte hänga upp oss allt för mycket på varför man skulle vilja arrangera en tävling i kulturuttryck över huvud taget). Väljer man att titta på ren output är det ingen större tvekan om saken. Dickens skrev ungefär 15 romaner under sina 58 levnadsår och de är inga lövtunna volymer direkt. Austen hade i och för sig bara 42 år på sig men klämde ur sig ynka sex.

Men idag är det kvalitet, eller kanske snarare effektivitet, som får kora vinnaren istället för blott och bart kvantitet. Jane har ju med sina sex blivit en lika odödlig ikon inom den anglosaxiska litteraturkanon som Charlie med sina 15.

Pride and PrejudiceInte minst tack vare idoga filmatiseringar och TV-seriemakerier är titlarna Sense and Sensibility, Pride and Prejudice, Mansfield Park, Emma, Northanger Abbey och Persuasion lika välkända som yin-och-yang-systrarna Dashwood, kaxiga Lizzi Bennet, godhjärtade men ack så mesiga Fanny Price, viljestarka Emma Woodhouse, sympatiska Catherine Morland samt den snart överåriga-och-fortfarande-inte-gifta Anne Elliot

Det är många som förkastar Jane Austen, hennes romaner och hennes hjältinnor. De är mossiga, handlar ju bara om kvinnor som vill skaffa en karl och bli gifta. Vad man då kanske missar är inte bara underbart välskrivna, underhållande och spännande böcker, utan också att det där med att ”skaffa en karl” tillhör deras realism.

Visst blir det mycket fokus på social status och pengar i Austens förmögna herrskaps-England men det var ju realiteten i det samhällssegment som hon ändå satt sig för att beskriva. Även i de fall när huvudkaraktärerna beskrivs som fullständigt utblottade framkommer det alltid förr eller senare att det finns åtminstone en liten tjänsteflicka eller manlig allt-i-allo.

PersuasionNär det gäller klass har förstås Austen ett visst tunnelseende. Social status är som sagt oerhört viktigt i alla hennes skildringar, inte minst den som det omgivande samhället kan antingen delge eller undanhålla. Alla romanerna har tidigt, ofta i själva sin uppstart, en beskrivning av huvudkaraktärernas placering på den sociala stegen, vilken påverkas av födslorätt och förmögenhet.

I Austens värld är det fullt möjligt att ha status utan pengar, det gäller hur man för sig. Betydligt vanligare är emellertid de där karaktärerna som fint folk försöker undvika eller i alla fall platta till lite lagom eftersom de har gott om pengar men lider brist på status.

Men sådana insiktsfulla (ibland kritiska, ibland medhållande – Jane Austen gungar inte ekan i onödan) skildringar håller sig som sagt alltid inom sin egen klass. Reflektioner över tjänstefolkets villkor och status á la dickensisk socialrealistiskt patos är långt borta. Ohyvlad arbetarklass tycks inte ens existera, varken på den idylliska landsbygden, i det försåtliga Bath eller på de hektiska London-gatorna.

Mansfield ParkI viss bemärkelse föds man förstås in i denna samhällsklass, men Austen tycks ändå anse att miljö formar mer än arv. I Mansfield Park finns förvisso systrarna Fanny och Susan, vilka, trots att de kommer från en fattig och råbarkad sjömansfamilj, har en slags grundläggande mildhet som om inte annat gör dem ytterst lämpade för att kunna formas till högvälborna damer.

Men i alla romanerna finns mer eller mindre vilda och ibland till och med osympatiska karaktärer, vars genealogi borde göra dem både moraliska och vett-och-etikett-förebilder. De har alla dock det gemensamt att släpphänta föräldrar eller andra vårdnadshavare inte varit tillräckligt strikta i deras uppfostran. Ibland förbättrar de sig själva alldeles på egen hand (Emma Woodhouse), ibland ges de som av gudomlig intervention möjlighet till förändring (Louisa Musgrove i Persusaion) men stundtals tvingar Austen både sina vårdslösa kvinnor och män att ta sitt ibland ganska hårda straff.

Sällsynt lite dokumentation finns tydligen bevarad från Janes eget liv. Vad man vet fick hon bara ett giftermålsanbud som hon först tackade ja till men som hon nästa dag förkastade. Kanske hade hon vildsinta kärleksaffärer som hon framgångsrikt dolde? Eller också är hon en kärleksromanernas Jules Verne, en fåtöljromantiker med en ovanligt välutvecklad inlevelseförmåga.

En hel del andra element från hennes liv går dock igen i romanerna. Hon insjuknade i svår tyfus och i åtminstone hälften av böckerna är den en tidigare obetänksam karaktär som efter svår sjukdom blir mer sansad. Fadern var kyrklig ämbetsman och det är hugget som stucket om Austens kyrkomän är positiva karaktärer eller pompösa och lismande idioter. Familjen bodde sex år i Bath och med tanke på den hårda behandling som staden får utstå i både Persuasion och Northanger Abbey tycks det inte ha varit någon rolig vistelse för Jane. Umgänget är ytligt och fullt med posörer.

Språkmässigt är i princip alla sex böckerna av toppkvalitet, även om jag tycker att Austen storymässigt säljer sig lite väl billigt i den humoristiska men förhållandevis okomplicerade Northanger Abbey. Annars är det de mer humoristiska böckerna som faller mig i smaken. Både Mansfield Park och Persuasion är tryckta i sin stämning och hjältinnorna Fanny och Anne är allt för offermässigt utlämnade åt sina plågoandar. Att dessa tillhör den egna familjen gör det bara ännu hemskare. Austens vanligtvis pålitliga ironiska stil blir här mest bara elak och tragisk.

Efter att inom loppet av kanske två år ha lyssnat igenom alla böckerna en par, tre gånger skiljer de för mig ganska tydligt ut sig i två nivåer, vilka är beroende av karaktärer och handling. I bottenskiktet (som alltså ändå ligger respektabelt högt, till och med Austens lägstanivå är imponerande) har vi som sagt Mansfield Park, Persuasion och Northanger Abbey. I den övre stratosfären är det sålunda lätt att lista ut att vi återfinner Sense and Sensibility, Emma samt Pride and Prejudice. Hjältinnemässigt är nog Emma Woodhouse och Lizzie Bennet jämbördiga, men Lizzie matchas ju så oändligt mycket bättre av den stingslige (men rättmätigt ångerfulle) Mr. Darcy. I jämförelse med honom framstår Emmas Mr. Knightley som tråkigt perfekt, mer faderskaraktär än eldig älskare.

Librivoxkvalitet: Klicka på böckernas titlar för att komma till alldeles superbt inlästa (alla utom en av engelskaprofessorn Elizabeth Klett) ljudböcker helt gratis. Kan det bli bättre?!

Jag har tidigare skrivit recensioner om Pride and Prejudice, Persuasion och Mansfield Park, samt filmversioner av Northanger Abbey, Emma och Persuasion.

Sense and Sensibility (1811)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Pride and Prejudice (1813)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Mansfield Park (1814)

star_full 2star_half_full

Emma (1815)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Northanger Abbey (1818)

star_full 2star_full 2star_full 2

Persuasion (1818)

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser