the-incrediblesalt. titel: Superhjältarna

Hade Helen och Bob Parr kunnat förutse hur deras gemensamma äktenskap skulle komma att te sig skulle de kanske var och en på sitt håll ha sett till att faktiskt inte dyka upp vid den där vigselceremonin femton år tidigare. Som det blev nu dyker det upp ett par hinder på vägen i form av katter som måste lockas ned från träd, en bussrånare, ett skenande pendeltåg, en självmordskandidat samt den franske superskurken Bomb Voyage.

Både Bob och Helen är nämligen riktiga livs levande superhjältar vid namn Elastagirl och Mr. Incredible men har ändå valt att anförtro sina högt värderade vanliga identiteter till varandra. Är det kärlek så är det. Men den där bröllopsdagen ska ändå komma att innebära början på slutet för inte bara deras superhjältestatus. I likhet med den mänsklighet som omger X-Men har befolkningen lessnat på förnumstiga superhjältar som tror att de gör någon en tjänst när de förhindrar hen att ta livet av sig eller förstör gator och torg i sitt bekämpande av superskurkar.

Superhjältar blir parias och familjen Parr måste nu försöka leva ett vanligt Smith-liv (eller vad den amerikanska motsvarigheten till Svensson nu är), något som är lättare sagt än gjort. Inte minst eftersom kidsen Violet och Dash också har fått ärva olika superkrafter från sina föräldrar. Särskilt Bob och Dash vantrivs något oerhört med att försöka låtsas om att de inte är superstarka och supersnabba. Bob saknar världsräddarrollen intensivt trots att han tidigare kunnat gnälla på hur jobbigt det var att bära ett sådant ansvar på sina axlar. Tydligen inte jobbigare än att vara familjeförsörjare i förorten och trebarnsfar.

Så när Bob blir uppsökt av den mystiska Mirage som vill komma i kontakt med Mr. Incredible för ett superduperhemligt uppdrag blir frestelsen allt för stor. För Bob, alltså. För detta är givetvis något han absolut inte kan avslöja för sin gnatiga fru.

Jag har faktiskt sett The Incredibles flera gånger sedan premiären 2004, vilket är lite märkligt med tanke på att jag varenda gång stört mig något grymt på den. Pixars sjätte film, regisserad av Brad Bird, har i och för sig mycket som talar för den. Den diminutiva kläddesignern Edna Mode (”No cape!”). Blinkningarna till klassiska spion- och superhjältehistorier är både kärleks- och omsorgsfulla. Animeringen är självfallet top notch rent tekniskt. Estetiken och musiken (både mycket 60-talsinspirerade) är oantastligt välfungerande och fläckfritt snygga.

Det är heller inte första gången som animerad film dras med vissa genusmässiga problem, men det är sällan de på senare tid har varit lika obevekligt påtagliga som i den här filmen. Jag väldigt svårt att se det komiska i Bobs oresonlighet i att acceptera sitt ”vanliga” liv. I inledningen är det han som uttalar en dröm om att skaffa familj medan Helen säger sig vilja leva loppan ett tag till.

Femton år senare är det han som är uttråkad så till den milda grad att han konstant drar sig undan den där ”dröm”familjen medan Helen får gå hemma och harva i hemmafrurollen och samtidigt försöka curla sin levnadströtte make. Allt ansvar för hus, hem och barn vilar på henne. Huruvida hon trivs eller vantrivs i den rollen är uppenbarligen helt ointressant. Han har en liten man cave fullproppad med minnen från fornstora dagar, hon har väl resten av huset att inreda får man anta. I god ordning är det hennes försök att kontakta Bob som röjer hans närvaro för skurkarna och när hon får se en spegelbild av sig själv i sin Elastagirldräkt går första tanken till hur stor hennes rumpa har blivit.

Denna fördelning slår dessutom igenom hos både Dash och storasyster Violet (vars personligheter i och för sig också kan knytas starkt till deras respektive ålder). Hennes superkraft är att bli osynlig och skapa skyddande kraftfält (defensiva krafter) men egentligen vill hon inget hellre än att vara vanlig (vilket enbart tycks innebär att kunna prata med killar). Hennes omvändelse signaleras genom att hon visar upp sitt söta ansikte för omvärlden istället för att gömma sig bakom sitt hår. Dash vill istället visa upp hur överlägsen han är alla normaltrista typer och roar sig med att trakassera sina lärare. Något som Bob också tycker är oerhört lustigt och genom detta gillande signalerar är helt ok.

Just det, visst är det också hysteriskt roligt när Frozone springer omkring och skrikande frågar sin fru vart hans superhjältedräkt har tagit vägen medan hon replikerar att det blir synd om honom om han struntar i deras gemensamma middag?!

Det finns dock som sagt mycket att gilla med The Incredibles och med en hyfsat stark historia är den fortfarande betydligt roligare än bottennappet Cars. Synd bara att den med några omskrivningar hade kunnat vara fantastisk.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser