Emma (1996)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996

Emma Woodhouse (Paltrow) har just gift bort sin älskade guvernant (Scacchi) med den hustrulöse Mr. Weston. Full av energi tar hon sig an nya utmaningar, denna gången i form av den föräldralösa Harriet Smith (Colette). Emma är fast besluten om att hitta en lämpligare make till Harriet än den lågättade bonden Robert Martin. Med den lilla lantbyn som bakgrund rider kärleken de få ungdomar och giftasbenägna som där finnes. Men när Harriet uppmuntras av den man som Emma själv är kär i inser hon att parmäkleriet kanske inte alltid är en lätt bransch.

Emma, publicerad 1816, är ett av Austens mest kända och älskade verk. För att halvår sedan kom en annan tolkning av den, Clueless (med Alicia Silverstone som Emma), men detta är en mer bokstavstrogen variant.

Och väl är väl det, för precis som när det gäller Shakespeare är Austens språk en enda rad av glimmande juveler att njuta fullt ut. Dessutom gör skådespelarna dem full rättvisa. Gwyneth Paltrow (Brad Pitts decapiterade fru i Seven) växer synbart med uppgiften och lyckas applicera den exakt rätta blandningen av flickaktighet, naivitet och manipulering. Toni Colette (från Muriels bröllop) är också utsökt som den klumpiga och något malplacerade Harriet. Man lider med henne i hennes försök att hänga med i Emmas svängar och ler åt den lätthet varmed hon blir kär. Ewan McGregor har här en roll kapitalt annorlunda jämfört med hans prestationer i Dödsleken och Trainspotting. Men som det så ofta är i Jane Austens böcker så är det kvinnorna som har de bästa rollerna och replikerna.

Emma är en superb film och även om du tidigare varit misstänksam mot allt vad romantiska komedier heter så kan du lugnt bänka dig framför Emma, hon sviker inte! Man kan till och med lämna salongen i ett svagt romantiskt rus, det är alldeles berättigat.

Omdöme 2010:
Emma håller fortfarande, frågan är om jag inte till och med skulle höja betyget ytterligare ett halvt snäpp. Det beror bland annat på att jag efter att ha läst förlagan tycker att manuset mycket lyckat har skurit bort många av de mer perifera händelserna och dialogerna som i och för sig är fantastiskt roliga men som skulle gjort filmen alldeles för otymplig. Och trots alla roller hon gjort innan och hädan efter är Emma en av Gwynteh Paltrows absolut bästa tolkningar, hon leker sig igenom filmen, hon ÄR Emma Woodhouse.

Att filmen är svulligt ögongodis av högsta klass när det gäller kostymer och miljöer skadar ju inte heller, framförallt inte för en anglofil som jag själv. En av de bättre trogna Austenfilmatiseringarna i mitt tycke (några TV-versioner har jag faktiskt inte sett).

Dessutom är det lite kul med tidsmarkörer i sådana här gamla texter, som att jag uppenbarligen tyckte att jag var tvungen att påminna läsarna om vem Gwyneth var (men inte Ewan av någon anledning).