Ren njutning! Efter att ha mer eller mindre kämpat mig igenom ett antal brittiska klassisker från ungefär samma period var detta balsam för själen. Ingen förnumstig berättarröst, inga halvdana bikaraktärer ditplacerade enbart för comic relief, inga enorma berättarutsvävningar, inga episka tidsvyer, inga gigantiska persongallerier.
Handlingen torde vara välkänd: i familjen Bennet finns fem döttrar och det är moderns högsta önskan och största jobb att få dem alla bortgifta. Det är inte minst viktigt för henne eftersom åtminstone en av dem måste försörja sin dyra moder när fadern väl går bort, då döttrar inte kan ärva egendom. Elizabeth Bennet har bestämt sig för att stå emot alla påtryckningar och gifta sig för kärlekens, snarare än konvenansens, skull, något som låter enklare än vad det var i 1800-talets England.
Det är lätt att förstå varför Pride and Prejudice allmänt anses vara Jane Austens bästa. Narrativet är tajt, inga onödiga scener — allt för handlingen framåt, mänskliga karaktärer som innehåller både positivt och negativt och därför är trovärdiga, fokus på kärlek/äktenskap i olika former utan att det blir sliskigt samt en ironisk finess vässad värjevass både i berättande och dialog. Där Elinor Dashwood var förnumstig och trist, Marianne Dashwood lätt hysterisk och Emma Woodhouse lite väl uppblåst är Elizabeth Bennet den perfekta hjältinnan. Fattad, realistisk och defintivt förmögen att se livets humoristiska sida, samtidigt som hon inte är utan sina brister, vilka primärt tar sig uttryck i hennes sätt att väl snabbt bilda sig en uppfattning om personers karaktärer.
Framförallt fastnar man för den resning Austen ger sin Lizzie. I den komiska juvel som är den grötmyndige Mr. Collins frieri till henne vägrar han inse att hon skulle vara ointresserad och menar på att det ju är populärt bland flickor nu för tiden att tacka nej på ren princip ett par gånger. Lizzie blir inte arg, börjar inte gråta, ger sig inte, blir inte generad, försöker inte skona friarens känslor utan kräver bara klart och tydligt respekt för sin åsikt. Mr. Darcys första frieri hade lika väl kunnat beskrivas som optimal romantik men Austen och Lizzie avslöjar det som den förolämpning det faktiskt är: ”I min oändliga generositet kan jag tänka mig att överse med alla dina fel och brister och trots allt gifta mig med dig. Nu blev du väl glad?”
Librivoxkvalitet: Hela boken är superbt inläst av Elizabeth Klett, lika bra som köpes fast gratis. Missa inte!
Rörliga bilder och tryckta ord 