Tiden håller på att rinna ut för Lily Bart. Redan 29 år och ingen rik man på kroken ännu. Den socitetskrets som hon alltid rört sig så hemtamt i börjar tröttna på henne och det vill sig liksom aldrig riktigt. Hon reser sig galant efter varje nederlag men inser först när det är för sent att hon varje gång återfått fotfästet aningen längre ned på den sociala stegen än där hon befann sig bara ett litet tag innan.
Man kan fråga sig om Lilys misslyckande är hennes eget fel eller helt enkelt förutbestämt genom hennes uppväxt i ett hem där man ständigt underhöll eller blev underhållen, medan räkningarna fick samla damm. Hennes mor ansågs av alla sina väninnor vara en “wonderful manager” och skapade en bild av heroism genom att konstant leva över sina tillgångar. Fadern däremot, när han visade sig hemma, blev oftast anklagad för att vilja tvinga sin hustru att leva som ett svin genom att antyda att hon kanske inte borde spendera fullt så mycket pengar på kläder. Vad annat kan man förvänta sig av en flicka som ständigt levat i tron att ett grådaskigt (”dingy”) liv var ett val, inget man tvingas till, och att det inte fanns något mer avskyvärt?
The House of Mirth är en riktig tragedi och som en sådan mer melodramatisk än The Age of Innocence. Här etableras snabbare en historia och en miljö, förvisso på bekostnad av långdragna och finurliga beskrivningar av släktskap och sociala koder, men också på ett sätt mer lustfyllt. Det är helt uppenbart att Wharton på de 15 år som skiljer verken åt hade lyckats utveckla en betydande finess men jag finner mig ändå betydligt mer dragen till Lily Bart är Newland Archer, även om de i vissa avseenden påminner om varandra. Newland vill hoppa av det sociala tåget men tvekar alltid i sista sekunden, medan Lily mer och mer desperat försöker hoppa på. I de avgörande ögonblicken snubblar hon dock alltid till, möjligen för att hon inte är helt övertygad om att den här tågresan är vad hon egentligen vill.
Vad vill då Lily? Här finns det stora likheter med Ellen Olenska. Bägge är kvinnor som mer eller mindre krossas mellan livet i ett New York med oerhört strikta sociala regler och den frihet som de aldrig kan låta bli att sukta efter. Lily deklarerar frankt i början av The House of Mirth att hon bara vill vara lycklig, men i den miljö hon lever är det verkligen inte det lättaste. Wharton har gett sin hjältinna precis så mycket känsloliv att hon aldrig tycks klara av att ta det där sista, krassa, steget och gifta sig rikt men tråkigt. Hon är helt enkelt sin egen värsta fiende.
Det jag fastnar för hos Lily är framförallt hennes fattning. Hon tycks alltid vara i kontroll, även när händelserna runt omkring henne tydligt visar att så absolut inte är fallet. Wharton har lyckats teckna ett porträtt av en person som man både vill och tror att det ska gå vägen för i slutänden och av någon anledning skapar hon en händelseutveckling som förvisso är förutsägbar men där man vid varje vändning känner “Åhhh, den här gången trodde jag verkligen att det skulle ordna sig.” Lily lyckas övertyga både sig själv och läsaren om att hon har ett icke-existerande ess i rockärmen varje gång.
Librivoxkvalitet: Helt otroligt att det är gratis!
Rörliga bilder och tryckta ord 