You are currently browsing the tag archive for the ‘Pride and Prejudice’ tag.
Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.
”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?
I en författardödsmatch mellan Jane Austen och Charles Dickens är det svårt att veta vem som skulle vinna (och så behöver vi kanske inte hänga upp oss allt för mycket på varför man skulle vilja arrangera en tävling i kulturuttryck över huvud taget). Väljer man att titta på ren output är det ingen större tvekan om saken. Dickens skrev ungefär 15 romaner under sina 58 levnadsår och de är inga lövtunna volymer direkt. Austen hade i och för sig bara 42 år på sig men klämde ur sig ynka sex.
Men idag är det kvalitet, eller kanske snarare effektivitet, som får kora vinnaren istället för blott och bart kvantitet. Jane har ju med sina sex blivit en lika odödlig ikon inom den anglosaxiska litteraturkanon som Charlie med sina 15.
Förra veckan körde Fiffis Filmtajm igång sommarens fredagstema — kärleksfulla vampyrer. Som den snyltare jag är passar jag naturligtvis på att rida in genom den öppna dörren via Fiffis rockskört. Fiffi kommer att publicera sitt inlägg om film numero due i serien, New Moon, klockan sju ikväll. Under tiden är ni varmt välkomna att läsa nedanstående epistel.
Mina två första inlägg kommer att avhandla de fyra (original)böckerna och de två nästkommande de fem resulterande filmerna. Det här innebär att om ni vill vara ospoilade vad gäller händelseutveckling i Fiffis olika inlägg får ni sluta läsa här. Men förstås gärna återkomma när ni tycker att ni har koll på vad som händer. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »
Idag har jag tittat lite närmare på sockersöta Carey Mulligans tidiga karriär, i form av filmen Pride and Prejudice och BBC-minserieversionen av Bleak House, bägge från 2005. Tillsammans med några andra bloggare har vi samlat våra Careytankar hos Fiffis Filmtajm. Hoppa över och läs om skådespelerskan som redan trollbundit filmpubliken i An Education och Never Let Me Go och som snart kommer att porträttera Jay Gatsbys gamla flamma Daisy Buchanan.
Smaka på följande karaktärsbeskrivning: ”the sweetness of her temper, the purity of her mind, and the excellence of her principles”. Låter som en ganska bra person, eller hur? Rättfärdig och moralisk. Låter som en ganska ointressant person också, inte sant? Detta är det största problemet med Mansfield Park — att dess hjältinna framställs som så färglös och trist att klockorna stannar.
That’s what HE said!