Vad andas julkänsla mer än renar, tomten och nissar? Kanske en psykiskt instabil flygareremit? Nå, oavsett om Howard Hughes ger julkänsla eller inte är det mannen bloggen kommer att ägna sig åt i tre inlägg framöver.

***

Howard HughesJag skulle inte vilja ha varit en av Howard Hughes läkare. Ständigt tvungen att stå till tjänst, oavsett om arbetsgivaren befann sig i Kalifornien eller Nicaragua. En patient som, förutom att vara krävande, också struntade i ens råd och förmaningar när de inte föll honom smaken.

Bättre då att vara chef i det stora Hughes-imperiet. Sällan förekom krav på lönsamhet (särskilt när det gällde en verksamhet som Hughes brann för), gott om små klirrande rännilar här och var att stoppa i egen ficka och förmåner i form av bland annat en flygplansflotta vilken på en kvarts varsel kunde flyga dig och familjen till ett av företagets hus eller lägenheter i semesterparadis som Bahamas.

Men som Einstein inte alls sade: allt är relativt. Tvingad att välja skulle jag absolut hellre vara en av Hughes läkare än Mell Stewart. En uppdragsgivare som ville att man skulle läkarundersöka hans flickvänner och sedan rapportera resultaten till honom framstår faktiskt som något av en söndagspromenad jämfört med Mr. Stewarts jobb. Av alla arbetsuppgifter i den enorma företagssfären var hans nämligen den ansvarsfyllda att ge Mr. Hughes hans lavemang.

Howard Hughes är en av de där personerna som har lite av ett sagoskimmer omkring sig. Den första törnen denna nästintill mytologiska karaktär får sig är när jag inser att han dog först 1976. Övernaturliga sagokaraktärer hör en svunnen tid till, inte fyra år in på min egen levnad.

Ett bra tag gör dock boken ett gott jobb med att befästa den osannolika personen som var Howard Hughes. Närmast obscent rik (tack vare ett patent på en del avgörande för modern oljeborrning som hans pappa uppfunnit) och med total kontroll över alla dessa pengar vid unga år.

Nu fanns det i och för sig sämre vägar en sjukligt rik 19-åring skulle kunna ta – Howard var passionerat intresserad av flygning och plöjde ned ansenliga mängder kosing i sina flygplan. Skitsamma att deras konstruktion ofta kostade betydligt mer än de smakade, han hade råd.

Under framförallt 30-talet var Howard mer eller mindre ständigt i nationens blickfång. Inte bara genomförde han rekordsnabba och djärva flygförsök, han blandade sig också i filmbranschen och sågs allt som oftast med en av sina ung, vackra skådespelerskor vid armen.

Och allt det här känner man ju någorlunda igen om man slängt ett getöga på biopicen The Aviator. Men författarna (och Pulitzervinnande grävande journalisterna visar det sig) Donald Bartlett och James Steele har verkligen inte haft ambitionen att skriva en ren hyllningsskrift till legenden Howard Hughes. När 30-tal övergår i 40- och 50-tal förbyts också glamouren till mer eller mindre galna affärsprojekt, försök att gama åt sig lukrativa försvarskontrakt och misstro mot illojala (verkligt eller inbillade) medarbetare.

Det blir mer och mer uppenbart att så länge man spelade med Howard Hughes kunde en position under den store mannen vara en avundsvärd sådan men att han heller inte tålde något som helst mothugg. Alla hinder, såväl affärsmässiga som personliga, kunde lösas med pengar. Det var en läxa Howard tidigt hade lärt sig och sedan troget praktiserade livet igenom.

Och när 40- och 50-tal så övergår i 60- och 70-tal, blir sagoskimret allt mer skamfilat. Lite av en saga är det förstås fortfarande, för vad annat ska man säga om en man som levde likt en eremit i luxuösa hotellvåningar? Ständigt omgiven av, men sällan i full personlig kommunikation med, en kader av medhjälpare. Men det tidigare skimret har definitivt övergått i ren solkighet och personlig sjukdomstragedi.

Oavsett vilken diagnos man skulle kunna ha ställt för Howard (Aspergers kryddat med OCD tycks ligga närmast till hands) var han en man som tack vare sina pengar fick alla runt omkring sig att följa hans minsta böjelse, patologisk eller ej. Resultatet blev till slut ett nedknarkat skelett (han knaprade bland annat i sig drygt 20 kodeintabletter om dagen) som aldrig tillät att man bytte hans sängkläder men som däremot använde bisarra mängder pappersnärdukar som ”isolering” mellan sig själv och de fruktade bakterierna.

Det är helt uppenbart att det ligger ett imponerande arbete bakom Howard Hughes. Författarna har dammsugit inte bara företagsarkiv, utan också domstolar, tidningar och bibliotek. Enligt egen utsago ha de hämtat information från mer än 50 olika byråer, myndigheter och departement i 25 stater och fem länder.

Och visst är Howard Hughes ett veritabelt ymnighetshorn av fakta om den illustra personen som var Howard. Tyvärr är det dock sällan boken blir något mer. Författarna har förankrat historien vid så mycket fajta att den inte bara dignar, utan sjunker under sin egen tyngd.

Jag vet av egen erfarenhet hur det är, man blir så förförd av ett rikt källmaterial att man till slut får alldeles för många älsklingar, varav allt för få hamnar under redaktörsyxan. Men den förståelsen innebär inte att jag tycker att det är roligare att läsa ett sådant slutresultat.

Bara för att det finns dokument som talar om exakt vilka filmer Hughes såg under en dag eller vid vilka tidpunkter han gick på toa är det inte per automatik jättespännande att läsa om.

Jag tycker i alla fall inte det och ännu mer ospännande är alla extremt detaljerade beskrivningar av de olika vridningarna och vändningarna i Hughes nästan obegripligt omfattande affärstransaktioner. Det är naturligtvis information som absolut går att presentera på ett läsvärt sätt, men Bartlett och Steele lyckas inte med det.

Detta ibland krampaktiga fastklamrande vid fakta gör också att det blir svårt att få någon uppfattning om personen Hughes. Jag kan emellertid inte avgöra om det beror på att författarna inte velat spekulera (för ingen kan beskylla boken för att vara något annat än beundransvärt nykter) eller om den personliga informationen helt enkelt drunknar i mängden formella och diarieföra dokument.

Jag har lärt mig mer om Howard Hughes än jag nog egentligen velat veta men är inte närmare en förståelse för mannen. Till och med författarna själva får erkänna sig besegrade av Myten. Den midaslikt briljante affärsmannen som egentligen aldrig lyckades genomföra en vinstdrivande affär på egen hand. Den kärleksfulle maken som under större delen av sitt äktenskap endast träffade sin lagvigda hustru om hon fanns med i hans tidbok. En man vars personlighet tycktes ha utraderats av en osannolikt stark image och tärande psykisk sjukdom.

I slutänden står man där med en synnerligen tilltufsad mytologi och ett stort medlidande inför en man som när allt kom omkring var tillräckligt rik för att totalt förstöra sig själv och också gjorde det.

Annonser