X2: To Kill a Mockingbird (1960 och 1962)

alt. titel: Dödssynden och Skuggor över södern

Härmtrastar, av ordningen tättingar (passeriformes) och familjen Mimus, är kanske inte de mest välkända av fåglar för den genomsnittlige svensken, inte minst på grund av att de håller sig till den amerikanska, snarare än den europeiska, kontinenten. Men för den film- och/eller bokintresserade är däremot mockingbird ett välbekant fjäderfä, både genom Harper Lee‘s Pulitzervinnande bok och den likaledes hyllade filmen producerad av Alan J. Pakula.

Att filmen kom så pass snabbt efter bokens publicering antyder det genomslag den fick då, men därmed inte sagt att produkterna med naturnödvädighet skulle ha någon bäring idag (hur många kommer exempelvis ihåg 1958 års Pulitzervinnare The Travels of Jaimie McPheeters?). Men på grund av både bokens och filmens narrativa kvaliteter och det ämne som de bägge rör sig runt är det ingen större tveksamhet om att de med god marginal platsar i det panteon som kallas ”Moderna klassiker”.

Boken beskriver livet under ett par år på trettiotalet (depressionen lever i högönsklig välmåga) i den lilla Alabamastaden Maycomb genom ögonen på Jean Louise Finch, eller ”Scout” som hon vanligen kallas. Hon bor här med sin fyra år äldre bror Jem, advokatpappan Atticus Finch och den svarta hushållerskan Calpurnia. Fixstjärnorna för Scout är utan tvivel Jem och Atticus, den ene lekkamraten som under bokens gång allt mer växer ifrån sin lillasyster, den andre en trygg förankring som står för allt som är rättrådigt och ståndaktigt här i världen.

Filmen har i sin tur valt att fokusera på den enda egentliga plotten i boken: rättegångsprocessen där Atticus ska försvara den svarte mannen Tom Robinson, vilken är anklagad för att ha våldfört sig på den den vita och fattiga Mayella Ewell. Därmed försvinner mycket av det sammanhang som i boken gavs av staden Maycomb och alla dess invånare, men den anses istället vanligen vara en av filmhistoriens bästa rättegångsfilmer, en stolt amerikansk tradition.

Det var genom filmen jag blev sugen på boken, och det här torde vara en av de få tillfällen när den version man ser först inte blir den som man fäster sig mest vid. Filmen är bra, ingen tvekan om den saken, men jag har ändå kommit att bli bra mycket mer förtjust i bokens lite torroligt ironiska ton (”In Maycomb, if one went for a walk with no definite purpose in mind, it was correct to believe one’s mind incapable of definite purpose.”), lätt övernaturliga sagokänsla och inte minst för Harper Lees enastående förmåga att i en och samma berättare kunna gjuta samman den självklara världssynen hos en tuff och självständig nioåring med en betydligt äldre persons reflektions- och nyanseringsförmåga. Det sistnämnda har man i filmen försökt att lösa med en VO, men det ger inte alls samma karaktär.

Inte heller den southern gothic-betonade känslan går igenom riktigt lika bra på filmen, trots att man runt rättegångshistorien vävt in barnens orubbliga fascination för den mystiske och potentiellt farlige grannen Arthur ”Boo” Radley. Denna karaktär är ganska annorlunda i To Kill… persongalleri i det att vi egentligen aldrig får möta honom (utom i allraste korthet), inte bekanta oss med hans syn på livet. Han finns dock hela tiden med i bakgrunden som en allt mer positiv kraft och understryker på en fantastiskt bra sätt hur barn kan skänka de mest vardagliga av händelser och föremål en närmast mytologisk air.

I och med att filmen fokuserat på rättegången mot Tom Robinson är det här primärt den rasmässiga aspekten som lyser igenom. I ett modernt perspektiv blir den historien extra intressant eftersom det både i boken och filmen görs så tydligt att att det är Tom som talar sanning och Mayella som ljuger, trots att vi egentligen inte har något annat att gå på än de indicier som förs fram av Atticus och hans betygande att Tom är en god och hederlig man. Atticus ifrågasättande av Mayellas historia skulle idag sannolikt inte ses med lika blida ögon, avsett hur trovärdig mannen i fallet än må vara.

Eftersom boken har helt andra möjligheter till nyansering blir den också mer tilltalande i det att de allra flesta karaktärer ges djup och dimension på ett sätt som inte riktigt fungerar i filmen. Visst, Scout, Jem och naturligtvis Atticus är mångfacetterade men i boken fastnar man betydligt mer för den omöjliga position som Mayella Ewell är försatt i. Jag tycker också att det tydligare framgår att Atticus känner stort medlidande med den arma kvinnan samtidigt som han föraktar hennes feghet för att hon är beredd att sända en oskyldig man i döden.

Vad gäller titeln återkommer uttryckliga hänvisningar till den endast två gånger i både bok och film: det är en stor synd att skjuta en härmtrast (alla pojkar med gevär tycker tydligen att det är stor underhållning att använda fåglar för sitt prickskytte) eftersom det är en fågel som inte gör någon som helst skada (det biologiskt vettiga i det resonemanget kan vi lämna därhän). Man kan väl säga så mycket att det under historiens gång är rätt många härmtrastar som möter en mer eller mindre blodig död, men att Scout i slutänden åtminstone får se bevarandet av en, för henne kanske den viktigaste av alla.

Det finns naturligtvis betydligt mer att säga om både bok och film men jag kan bara uppmana alla intresserade att läsa och se och göra sina egna jämförelser. Om det här har låtit som jag tycker filmen är dålig måste jag be om ursäkt för min otydlighet. Även om Gregory Peck kanske är en väl tjusig Atticus Finch står filmen mycket starkt på egna ben och är en engagerande berättelse om fördomar och uppväxt. Bland annat är den unga Mary Badham (förövrigt syster till John Badham) en alldeles utmärkt Scout. Det är bara att boken är så oändligt mycket bättre.

To Kill a Mockingbird (1960), bok

To Kill a Mockingbird (1962), film

Annons