X2: To Kill a Mockingbird (1960 och 1962)

alt. titel: Dödssynden och Skuggor över södern

Härmtrastar, av ordningen tättingar (passeriformes) och familjen Mimus, är kanske inte de mest välkända av fåglar för den genomsnittlige svensken, inte minst på grund av att de håller sig till den amerikanska, snarare än den europeiska, kontinenten. Men för den film- och/eller bokintresserade är däremot mockingbird ett välbekant fjäderfä, både genom Harper Lee‘s Pulitzervinnande bok och den likaledes hyllade filmen producerad av Alan J. Pakula.

Att filmen kom så pass snabbt efter bokens publicering antyder det genomslag den fick då, men därmed inte sagt att produkterna med naturnödvädighet skulle ha någon bäring idag (hur många kommer exempelvis ihåg 1958 års Pulitzervinnare The Travels of Jaimie McPheeters?). Men på grund av både bokens och filmens narrativa kvaliteter och det ämne som de bägge rör sig runt är det ingen större tveksamhet om att de med god marginal platsar i det panteon som kallas ”Moderna klassiker”.

Boken beskriver livet under ett par år på trettiotalet (depressionen lever i högönsklig välmåga) i den lilla Alabamastaden Maycomb genom ögonen på Jean Louise Finch, eller ”Scout” som hon vanligen kallas. Hon bor här med sin fyra år äldre bror Jem, advokatpappan Atticus Finch och den svarta hushållerskan Calpurnia. Fixstjärnorna för Scout är utan tvivel Jem och Atticus, den ene lekkamraten som under bokens gång allt mer växer ifrån sin lillasyster, den andre en trygg förankring som står för allt som är rättrådigt och ståndaktigt här i världen.

Filmen har i sin tur valt att fokusera på den enda egentliga plotten i boken: rättegångsprocessen där Atticus ska försvara den svarte mannen Tom Robinson, vilken är anklagad för att ha våldfört sig på den den vita och fattiga Mayella Ewell. Därmed försvinner mycket av det sammanhang som i boken gavs av staden Maycomb och alla dess invånare, men den anses istället vanligen vara en av filmhistoriens bästa rättegångsfilmer, en stolt amerikansk tradition.

Det var genom filmen jag blev sugen på boken, och det här torde vara en av de få tillfällen när den version man ser först inte blir den som man fäster sig mest vid. Filmen är bra, ingen tvekan om den saken, men jag har ändå kommit att bli bra mycket mer förtjust i bokens lite torroligt ironiska ton (”In Maycomb, if one went for a walk with no definite purpose in mind, it was correct to believe one’s mind incapable of definite purpose.”), lätt övernaturliga sagokänsla och inte minst för Harper Lees enastående förmåga att i en och samma berättare kunna gjuta samman den självklara världssynen hos en tuff och självständig nioåring med en betydligt äldre persons reflektions- och nyanseringsförmåga. Det sistnämnda har man i filmen försökt att lösa med en VO, men det ger inte alls samma karaktär.

Inte heller den southern gothic-betonade känslan går igenom riktigt lika bra på filmen, trots att man runt rättegångshistorien vävt in barnens orubbliga fascination för den mystiske och potentiellt farlige grannen Arthur ”Boo” Radley. Denna karaktär är ganska annorlunda i To Kill… persongalleri i det att vi egentligen aldrig får möta honom (utom i allraste korthet), inte bekanta oss med hans syn på livet. Han finns dock hela tiden med i bakgrunden som en allt mer positiv kraft och understryker på en fantastiskt bra sätt hur barn kan skänka de mest vardagliga av händelser och föremål en närmast mytologisk air.

I och med att filmen fokuserat på rättegången mot Tom Robinson är det här primärt den rasmässiga aspekten som lyser igenom. I ett modernt perspektiv blir den historien extra intressant eftersom det både i boken och filmen görs så tydligt att att det är Tom som talar sanning och Mayella som ljuger, trots att vi egentligen inte har något annat att gå på än de indicier som förs fram av Atticus och hans betygande att Tom är en god och hederlig man. Atticus ifrågasättande av Mayellas historia skulle idag sannolikt inte ses med lika blida ögon, avsett hur trovärdig mannen i fallet än må vara.

Eftersom boken har helt andra möjligheter till nyansering blir den också mer tilltalande i det att de allra flesta karaktärer ges djup och dimension på ett sätt som inte riktigt fungerar i filmen. Visst, Scout, Jem och naturligtvis Atticus är mångfacetterade men i boken fastnar man betydligt mer för den omöjliga position som Mayella Ewell är försatt i. Jag tycker också att det tydligare framgår att Atticus känner stort medlidande med den arma kvinnan samtidigt som han föraktar hennes feghet för att hon är beredd att sända en oskyldig man i döden.

Vad gäller titeln återkommer uttryckliga hänvisningar till den endast två gånger i både bok och film: det är en stor synd att skjuta en härmtrast (alla pojkar med gevär tycker tydligen att det är stor underhållning att använda fåglar för sitt prickskytte) eftersom det är en fågel som inte gör någon som helst skada (det biologiskt vettiga i det resonemanget kan vi lämna därhän). Man kan väl säga så mycket att det under historiens gång är rätt många härmtrastar som möter en mer eller mindre blodig död, men att Scout i slutänden åtminstone får se bevarandet av en, för henne kanske den viktigaste av alla.

Det finns naturligtvis betydligt mer att säga om både bok och film men jag kan bara uppmana alla intresserade att läsa och se och göra sina egna jämförelser. Om det här har låtit som jag tycker filmen är dålig måste jag be om ursäkt för min otydlighet. Även om Gregory Peck kanske är en väl tjusig Atticus Finch står filmen mycket starkt på egna ben och är en engagerande berättelse om fördomar och uppväxt. Bland annat är den unga Mary Badham (förövrigt syster till John Badham) en alldeles utmärkt Scout. Det är bara att boken är så oändligt mycket bättre.

To Kill a Mockingbird (1960), bok

To Kill a Mockingbird (1962), film

18 reaktioner till “X2: To Kill a Mockingbird (1960 och 1962)”

  1. Har både bok och film hemma someday……..
    Om jag inte missminner mig var detta den enda boken som Harper Lee skrev. Jag läste någonstans att hon tyckte hon hade en historia att berätta och sedan fick det räcka något många andra ”konstärer” borde ta fasta på 😉

  2. Jag det glömde jag otroligt välskrivet inlägg. Jag blir liiite avis på hur du kan trolla fram så bra ( både roliga och informativa ) inlägg dag efter dag 😉

  3. Vad jag kan se skrev hon i alla fall inga fler böcker men väl artiklar eller möjligen noveller för olika tidskrifter. Men efter ett Pulitzer är det kanske ok att vila på lagrarna? 😉 Det finns ju också spekulationer hur mycket hon influerade Capotes In Cold Blood eftersom hon var mycket behjälplig i åtminstone research-stadiet.

    Tack, vad snäll du är så här på söndagsförmiddagen och så glad det gör mig att du gillade det. Fast som Bond-skribent in residence har du inte det minsta att vara avis på!

  4. En bra och intressant jämförelse mellan bok och film. Själv läste jag boken före jag såg filmen och jag håller med i det du skriver om att boken ger ett större sammanhang och större djup i historien (Ofta fördelen med just böcker).

    Dessutom kände jag när jag såg filmen att man hade för stor respekt för boken. Visst man ska helst försöka fånga ”kärnan” av boken i en filmatiserin, men jag tyckte att man missade att lägga in något eget här. Det är en bra film, men boken är i min mening klasser bättre. Ungefär på samma sätt som Gudfadern 3 är en bra film enligt mig (hoppas jag inte får skit för detta), men eftersom konkurrensen är stenhård tappar den lite glans.

  5. Tack för berömmet, extra roligt eftersom du också både läst och sett. Det är ju sällsynt att man lyckas återskapa allt djup som går att uppnå i en riktigt bra bok och här har du helt klart en poäng i att filmen nog hade tjänat på att gå en mer egen väg än som nu blir fallet.

    Gudfadern III säger du? Jag stängde av eländet efter ungefär en halvtimme och då har jag tagit mig igenom en hel del skit… 😀

  6. Jag har tyvärr varken sett eller läst Mockingbird än, men jag känner mig tvingad att rida ut i försvar i en eventuell Gudfadern 3-diskussion. Martin har rätt. Trean är stand alone riktigt bra, men den kommer alltid få sota för att föregångarna är utomjordiska i sin förträfflighet.

  7. @Pladd: Jag är inte så överdrivet imponerad av de två första så mitt problem ligger inte där. Jag säger bara: Sofia Coppola. Det gick helt enkelt inte…

  8. G3 är inte speciellt bra en stor anledning till detta heter Sophia Coppola. När jag såg filmerna i ett svep häromåret steg 3:an ett snäpp eller två. Man skulle kunna säga att den paratiserar på föregångarnas storhet. Ngt liknande hände när jag såg Matrix 1 – 3 i ett svep.

  9. Alltså, jag har läst galet mycket om Harper Lee, men aldrig romanen. Hade nästan lite hang up på kvinnan ett tag (får det lätt på starka kvinnor). Hon är fascinerande eftersom hon representerade könsöverskridande beteenden för den breda massan (och gjorde det på ett jävligt sympatiskt sätt).

    Jag har däremot sett filmen. Och den gillar jag väldigt mycket. Borde få tummen ur röven snart…

    Men jag förlåter dig fortfarande inte för att du fann Capote-referenserna i Doppelganger. 🙂

  10. @filmitch: Men är det inte så att alla uppföljare parasiterar mer eller mindre på originalen, utan originalen skulle de ju inte finnas? 😉 Och jag tycker nog inte att man kan jämställa Matrix 3 som faktiskt var en förbättring jämfört med tvåan med Sofia Coppola…

    @trashisking: Låter spännande, själv vet jag bara det om Harper Lee som jag fått genom Capote men hon verkar som sagt ha varit en väldigt stark person (var man väl tvungen att vara om man skulle vara kompis med den mannen). Jag tycker absolut att du borde testa på boken!

    Haha, känns bra att vara ett ständigt irritationsmoment 😀

  11. filmitch: Håller med dig om att Sofia Coppola inte är någon höjdare som skådespelare, men som tur var störde jag mig inte så mycket på henne att det förstörde min filmupplevelse. Det mest intressanta med trean och det som gör att den fungerar för mig är Pacinos porträtt som den åldrande gudfadern som börja se tillbaka på sitt liv (likt Brando i ettan).

  12. Sofia. visst är det så men om man ser filmerna i ett sträck har de en tendens att jämnas ut och flyta ihop, med längre mellarum lägger åtminstone jag märke mer till skillnaderna i kvalite´.

  13. @Martin: Haha, jag kom nog aldrig ens till den biten. Jag gissar att ytterligare en anledning till att jag hade lite svårare för trean är att ettan och tvåan bygger i så hög utsträckning på boken som jag läste först och älskade, men trean går sin egen väg.

    @filmitch: Jag tycker det är precis tvärt om, det är bara med filmer i färsk minne som man kan göra ordentliga jämförelser.

  14. Så, nu har även jag sett filmen. Blev lite förbryllad över vissa saker. Jag tycker själva inledningen är alldeles för lång. Rättegången kommer in alldeles för sent i handlingen och eftersom själva rättsfallet är så lätt att se igenom blir det varken speciellt engagerande eller spännande för min del. Dessutom tycker jag inte alls betydelsen av Radley framgår ordentligt. Och så det lite mer lättvindiga klagomålet att ungarna var jäkligt jobbiga att lyssna på.

    Filmen är absolut godkänd, men jag hade ändå väntat mig lite mer. Speciellt med tanke på att jag såg Anatomy of a Murder här om dagen som verkligen visade upp en rättegångsfilm utöver det vanliga. Nu är ju inte rättegången i centrum egentligen i Mockingbird, men jag känner mig ändå lite besviken.

  15. @Pladd: Intressant det du säger eftersom filmens upplägg så tydligt är präglat av boken. Har man inte läst den innan kan jag definitivt tänka mig att den känns lite avig och jag tycker att du har rätt i dina invändningar, särskilt att man har valt att behålla Bo Radley-historien. Det är heller inte så konstigt att den känns som en svag rättegångsfilm, ffallt ställd mot Anatomy of a Murder. Rättegången i To Kill… blir ju mer som ett prisma som ska sätta ljus på helt andra saker än själva ”brottet”. Synd att du blev besviken, men det ska ändå bli spännande att läsa dina recensioner.

  16. Aha din rackare! Jag som trodde du skulle blogga med oss andra idag. Men du lät oss länka till ett gammalt inlägg!? Då får du också stå i hörnet bakom dörren, tillsammans med Fiffi! 😉

    Bra skrivet och mycket intressant jämförelse mellan boken och filmen för övrigt!

  17. Fin, eller ja, mysig, text om filmen som tog mig tillbaka in i filmens mysighet.

    Jag borde verkligen läsa boken. Jag tror jag skulle uppskatta den mer. När filmens fokus skiftade till rättegången så tyckte jag den tappade lite. Jag ville lära känna familjen Finch, Boo och stan lite mer.

  18. @Henke: Åh, sorry, jag trodde att det hade framgått eftersom jag frågade om det var ok att delta med ett redan skrivet inlägg och datumet i länken. Men jag har inget emot att göra Fiffi sällskap, sämre kompisar kan man ha i hörnet 🙂

    Skönt att texten funkade trots missförstånd.

    @Jojjenito: Tack — ”mysig” är ett fint omdöme 🙂 Tja, föga förvånande kan jag förstås rekommendera boken…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: