Thomas Crown är en spänningssökare av klassiskt snitt. När han inte genomför dyrbara företagsförvärv eller olika fusioner, gillar han katamaranrace, segelflyg eller 100.000-dollars golfvad. Men även sådant kan till sist bli vardagstrist och vad gör man då? Varför inte en konstkupp, även den av klassikt elegant snitt? Bytet: en ovärderlig Monet (han med näckrosorna) vilket i sin tur lockar fram försäkringsagenten Catherine Benning. Det visar sig snart att hon är en minst lika stor spänningssökare som Mr Crown, hon är Sherlock Holmes till hans Irene Adler. Frågan är bara om de någonsin kommer att kunna lita på varandra.

Ska vi börja med de braiga bitarna i The Thomas Crown Affair? Bill Contis soundtrack med jazziga arrangemang som är tänkta att tidsmässigt alludera på filmoriginalet från 1968. Framförallt är användningen av Nina Simones pulserande ”Sinnerman” mycket trevlig. Fotot är kanske inte spektakulärt men snyggt, framförallt när kameran vilar på statusprylar som båtar och segelflygplan. Pierce Brosnan är förvisso en något ytlig stereotyp som den ständigt lika behärskade Thomas Crown men en roll som han icke desto mindre gör bra. Denis Learys polis får vi inte veta så mycket om på det personliga planet men komikern känns här rätt avslappnad.

Men sedan då? Ja, sedan blir det lite mer problematiskt. Rene Russos stenhårda och hypereleganta isdrottningsstil (bara Pierces starka armar kan smälta henne) blir efter ett tag lika krystad som när man fick för sig att döpa om french fries till freedom fries. Hon fixar den helt enkelt inte. Om det är orsaken till att det inte heller slår gnistor mellan henne och Pierce vet jag inte, men deras relation är så renons på spänning att de lika gärna skulle kunna vara bror och syster. Vilket i sin tur innebär att den extremt utdragna scen där de först ska torrjucka mot varandra på dansgolvet för att sedan ”inviga” praktiskt taget vartenda rum i hans gigantiska New York-hus (tro mig, det finns alldeles för många rum) känns rätt obekväm och något man gärna snabbspolar sig igenom.

Det görs tappra försök att porträttera dem som jämlikar men samtidigt måste ju Russo vara Kvinna, vilket här betyder att även om de bägge två känner sig osäkra på varandras uppsåt bleknar hans osäkerhet jämfört med hennes hysteriska utbrott när hon tvivlar på hans kärlek. Helt plötsligt försvinner den kontrollerade isdrottningen på ett rätt obegripligt sätt eftersom hennes genomgripande förändring på grund av Äkta Kärlek inte matchas av hans. Allt detta gör att man inte bryr sig så särskilt mycket om huruvida de ska få varandra eller inte, vilket i sin tur gör att en hel del av filmens förmodade spänning försvinner.

Och så till själva cloun. Det som gör att man vill skrika åt vem det än var som lät det slinka igenom: ”Hur förbannat dumma tror ni att filmpublik egentligen är?!” Det som effektivt punkterar alla försök att göra en snygg kupp eftersom man fuskar rent häpnadsväckande i utförandet. Jag kan ta att Pierce kan hyra ett gäng biffiga, men rätt klantiga, rumäner i Little Odessa som kan tänka sig att utföra århundradets konstkupp åt honom. Jag kan ta att han kan slita av en tavelram med blotta händerna på en millisekund. Det jag inte kan ta är hur han lyckas vika ned en duk på spännram i en portfölj och sedan packa upp sagda duk på spännram utan en skråma. Om någon kan förklara det får ni gärna höra av er.